Spring Stanislawa, spring!

Stanislawa rusar barfota över stubbåkern, fotsulan studsar blixtsnabbt upp så fort den snuddat, det är så vasst, fötterna redan sönderstuckna, det svider, men hon kan inte känna efter nu, inte benen, armarna, inget känns, hon måste bara framåt, larm i huvudet, puls i halsgropen, ingen tanke, bara instinkt. Hon rör sig som ett djur i fältets slöjor, sensommarkvällens skymning döljer hennes tunna kropp något. Hon kan inte stanna nu, hon måste framåt, åh spring Stanislawa, spring!

Hennes mammas ansikte när hon skriker rakt ut i köket, mammas kropp krumbuktar sig mellan två SS- soldater, två andra nazister håller fars armar rakt ut, dova dunsar när deras slag träffar pappa i magen. Han stönar, han tar emot slagen, han hänger mellan dem nu, vad ska han göra, han kan inte värja sig, han kan göra mer, han vet inte var Jozef är.

Ett skrik genom Stanislawa, en röd impuls bara tar över hennes kopp, hon kan inte stå kvar och se, hon flyr ut genom bakdörren, men så stor och öppen åkern nu när hon rusar. Var ska hon, när är hon framme? Det är skördetid, man inte längre söka skydd i säden så som Jozef brukade ligga gömd. Var är han nu, skörden just inplockad.

Ett buskage där borta, är han där? Stanislawas hjärta trummar när hon springer, stanna inte, stanna inte, förstår du att du springer för ditt liv, stanna inte! 

men

ojämn mark, en sten

hon snubblar, det bränner till i vaden innan den viker sig under henne

marken tar emot henne stumt, blodsmak i munnen blandas med doften av blod från fötterna, eller om det är efterskördens söta doft.

Jozef sista kvällen innan han försvann, han dansade med henne, han bar runt på henne på sin höft, hoppade som en tok på sidan, dansade på tvärsen genom källarlokalen - DANSA kära syster, dansa medan du kan, tancz droga siostro, tancz! Hans ögon glöder, han skrattar genom trubadurens toner, håret i svettiga lockar.

Men nu, nu piskar nazisterna hennes far, de vill ha Jozef.

 Det svartnar för henne på åkermarken.