Jag skulle skriva om Polen om kriget, om passionen om livet.

Min mormor försvann från sitt hem. Det är morgon när SS kommer för att hämta henne. Hon behöver inte snudda mark, de håller henne hårt i varsin arm, i baksätet förs hon in i gestapobilen medan de läser upp protokollet. Hon är upprorsmakare, samhällsfarlig syster till en efterlyst terrorist.  Stanislawa protesterar inte, bara vänder sig om till sin familj -Gud vare med Er, jag älskar Er. Det värsta är mammas skrikande bön på knä. - Jag klarar mig mamma, säger Stanislawa, snälla mamma, jag klarar mig, -Dam sobie rade. H on blickar ut på vägen, deras byväg som hon älskat så, lekt, hoppat fram med sina syskon, och bilen rullar iväg - Vad har du gjort lilla Stanislawa, vad HAR DU GJORT! Domen är isoleringscell i ett år på det lokala fängelset.  Dörren slår igen om henne, tungt, ett litet gallerfönster,  en brits en pall, lunchluckan, sedan bara tystnaden. Utanförskänslan, lever hon? -Andas säger något till henne, inte få panik Stani, du kan ju bara sitta här, sitt här, titta på de fyra vit

Nu går jag iallafall omkring här, vår underbara guide tar oss till stadskärnorna Krakow och Poznan, blomstrande kultur, okej en del är nedstängt men ändå jag kan ju se på byggnaderna kyrkorna, katedralerna hotellen det små butikerna maten dukningen omsorgen i de vackra detaljerna kvinnorna vackra, så stylish med sitt smink och fix, eller de vill lyfta fram sin kvinnlighet, polska bling bling, mer av det och bemötandet, lite så där snabbt, vänligt, men rappt, något lagom ointresserat kanske, skönt? vi behöver ju inte förstå så noga, JAG förstår inte ett ord, befriande att inte förstå? i kombination med - varför förstår jag inte ett ord! och åh, varför har jag väntat så länge med Polen, med DETTA Polen

  Polen har varit något dolt för mig, något dolt och aningen mörkt. Rovor och betor, jord, och slit och släp på ett språk med ljud jag varken förstår eller kan uttala. Det kommer polacker till mormors trädgård om somrarna, påverkade efter långa dagars arbete på fälten. De drar i jorden, ligger på knä från gryning till kväll, de behöver pengar. Bonden erbjuder jobb och de tar varje timme,   Ibland kan de få sluta tidigare, en enstaka eftermiddag, och då kommer de solstekta och krokade till min mormors trädgård. Mormor lagar någon enkel mat, soppa, och serverar dricka till. Gruppen pratar i mun och skrattar, är uppsluppna med en ram av trötthet, något lösa i konturerna. Sommarträdgården upptas av deras stämmor, doft av varm hud, maten och snapsen de tar till, någon tänder en cigarett. Jag är ett barn och håller mig i bakgrunden. Jag står vid planket vid stockrosorna och drar i min klänningskant, känner mig lite osäker, de här människorna är en annan värld. Medan jag iakttar deras pratand

  Jag skulle vilja ge dig livet, eller i  allafall stoltheten eller iallafall förståelsen, viskade, var det vinden som viskade sedan dess, sedan DÅ; finns bara ett enda stort frågetecken du måste leva, men du vet egentligen inte varför, du bara finns dina instinkter och lustar får du helst ej följa, heller ej finns det egentligen så mycket EGENTLIGEN om du drar undan gardinen lite, öppnar asken och slås av tanken? Eller är tvärtom oändligt kanske måste du bara gräva  människor vill hitta något att bli stolta över, de vill liksom... Min mormor fann två ungerska unga kvinnor i baracken, hon beundrade dem, det berättade mormor för mig. Mitt i allt fanns beundran, och varför det, för att...för att de var från Ungern, lite annorlunda än henne?  eller bara för att hon var tvungen att beundra något? vad är kvar när drömmar slocknar

Jag kan egentligen inte så mycket fakta om det här, alltså reel fakta om nazitysklands framväxt, hur gränser i människor successivt suddas bort, hjärntvätten, motståndet suddas bort, nej förbjuds, hånas, totalt mals ner, hur människor som på något vis sticker ut scannas för att förintas, hur Auschwitz byggs, vem byggde det här förintelse- och dödslägret? Jag vet egentligen bara känslan hon burit, väl dold i ett skal med ändå efteråt förkroppsligad i henne; en dag kan allt ryckas bort från dig, om du gjort motstånd kan allt ryckas bort från dig, b erg och djupa dalar, maktlösheten; du kan inte välja att acceptera, du kan heller inte välja motståndet. och när du nått en viss punkt, kommit till en punkt, då gäller bara en sak, överlevnad. Du måste ha livet. Vad livet nu är? och efter DET, vad livet är därefter. Hon får gåvan, du får gåvan- vad vill du göra med den, finns det någon känsla kvar, någon styrka kvar, någon moral kvar, någon självkänsla kvar? Trots att ditt hjärta pickar, din

´¨ Jag söker efter mina rötter,  eller om det är stjälk, här i den här baracken var min mormor fånge och slav. Ett år ca om alla datum stämmer, håller på att undersöka,   Varje morgon, hur var det att vakna här inklämd bland andra kroppar i de här båsen, många sjuka, döende, rädda, jämrades det? Smiddes de planer eller var de tysta innanför sina skal, uppgivna? Sökte de tröst eller distanserade de sig? Att vakna där i det grå, i den totala kylan eller om årstiden var varm,    bara ta sig samman upp och fort gå ut, - Hur är vädret, hur känner jag mig idag, hur stel är min kropp,  tänkte man så tro?  Räta till sin kläd; hade de fångdräkter på hela tiden, räta till håret om det hade vuxit ut något och gå från stallet, det plågsamma sjuka stallet till nästa, den verkliga faran- arbetsfältet, för att hugga spadens spets ännu en gång, gräva och -Appell, var beredd, sträck på dig, snurra stark , stå modell! Varje morgon gick min mormor ut härifrån, varje morgon tänkte hon, inte titta ti

Fake news är vår  tids sjuka, förvrängningen? Hur många filter har du på och hur lätt att glida på orden, vad finns där bakom din skärm? Svårare då att öga för öga säga: - Jag tänker behandla DIG orättvist i mina prioriteringar, resursfördelningar, nedskärningar av pengapotten. Nära någon av kött och blod är det svårare att välja bort, eller snarare- det blir lättare att då SE med klara ögon, eller? Nu betraktar vi stora bilder i utställningen här, åh, låt mig tränga igenom betraktelsen tänker jag. Jag måste känna  och jag känner faktiskt emedan jag tar in ett fotografi; en lång kö av välklädda judar med sin packning och sina familjer fina frisyrer fortfarande, stjärnmärkta står de och köar för att få komma in hit, de vill med tåget in hit.   Hur kunde det bli så, hur kunde de tro så gott- tro hopp och kärlek, vakna! Jag vet inte riktigt vad som är värst, att förstå innan att tåget du nu sitter på, det går inte att stiga av och det tar dig raka spåret in i den bruna drakens käft ell

  Jag är inne i gaskammaren, en av de första som byggdes, en av de mindre, Det är så många människor som har tvingats in här, Först har levt med siktet på sig på fältet, levt i iskylan kring undran- Vad ska hända mig? Och nu har det svaret -nu är dagen kommen, de ska vallas in  som djur här- Gasen ska sättas på. Vad gjorde de då, skrek de, försökte de greppa i någon bredvid, be om hjälp, bad de på knä för sina liv, förstod de, åh förstod de innan, att de inte skulle komma ut från den här mörka porten? Hur är det då att bara ge upp, släppa efter, släppa allt motstånd,  stolthet för sitt eget liv och naken acceptera att gå in här i en kö för att bli mördad, till slut  sjunka ihop? Kan jag ens undra detta, har jag rätt att undra detta, ställa frågor så här? Det är ett problem i sig hur vi pratar om saker och ting i den här världen, det som är hemskt, orättvist, sjukt? Säger man att många människor blev mördade av nazisterna här inne? Man kan ändra på orden lite, lite vinkla dem så betyder

V i står vid minnesplatsen, monumentet. Det är bara vi här, det är nästan bara vi på hela området, kargt folktomt, och nu står vi står vid minnesplatsen, det skymmer. Vi fem, nya för varandra under det senaste dygnet, träder spontant in i en tyst minut framför minnesstenen och just då-  basunen av en kyrkklocka där borta någonstans. Jag tänker- Den här minnesplatsen, eller minnet av det här, allt det som pågick exakt här borde vara spritt, utspritt över världen borde minnet vara, kunskapen vara? men så är det säkert redan,  minnet och kunskapen om vad som skedde med människorna här, processerna som drev allt till den här yttersta punkten- det är redan väl förankrat? Beträd ej rutinerna säger skylten, rör ej ruinerna. Jag tänker- Jag vill vara mer i ruinerna, vi behöver minnas ruinerna, vi behöver ruinerna.

  Auschwitz Birkenau på kvällen, jag vandrar över Auschwitz Birkenau på kvällen, här är det alltid kväll, skymning, tänker jag, kom ljuset någonsin hit? Utkikstornen, vapentornen står som mörka skator över hela området. Här stod nazisterna, SS, Gestapo, jag vet inte vad jag ska kalla dem riktigt och siktade på försvagade fångar. Fångarna står böjda över sin arbetsuppgift, måste gräva en väg, den ledet till gaskammaren. Spadar spetsas ner, gång på gång måste de ta nytt spadtag, hugg i hård mark. snart vinterns tjäle, klangljud från varje spets, och så mitt i ett dån, ett kallt skott avlossas, Rök i luften, en duns från någonstans, gud vem var det den här gången, vem var det, kroppen hängs upp i lägret sedan. Jag ryser när jag går förbi de mörka skuggtornen, skatorna, kråkorna. Övervakningen obehaglig i sig.

  Jag vandrar med min syster, vi vandrar över Auschwitz Birkenau,  Jag känner...vad känner jag? Jag är rädd att jag känner för lite för lite av vad...? Jag kan inte förvandlas till en studiebesökare här, en betraktare på ett museum, som säger oj, gör en anteckning och sen åker hem, rörd såklart men ändå. Som ändå åker hem sedan. Vad känner jag, vilka känslor känner jag? Jag vill inte bli avstängd, jag vill ta in. Jag vill ta in den enskilda människans skräck och utsatthet i att vara fånge och slav här,  i varje minut kämpa för att vara den som inte blir utplockad, nedplockad. De stora utkikstornen på rad där, mörka kråkor vända mot de utmärglade fångarnas baracker och fälten de grävde. Den enskildes skräck i väntan på att plockas ut. Jag vill kunna ta in gruppens skräck och konkurrens däremellan - om inte DU blir siktad på och skjuten, nedskjuten från tornet mitt under ditt arbete, vem blir det då? Om inte DU får dricka din tunna potatissoppa, vem dricker den då? Jag vill ta in dödsrä