Detta är ett fängelse

-

Direktörerna för fängelset vet ju att vi ska komma men just nu står vi tre och chauffören Herr Mirek ändå utanför, det pågår någon form av dialog eller det låter som förhandling i mina öron, in genom en liten lucka i den bruna dörren förhandlar chaufför Mirek och Patrycja omvartannat.  

-Ska vi få komma egentligen? - Har det hänt något, varför måste vi vänta utanför?

Jag kliver fram mot den bruna dörren, jag kan också få kika in genom luckan nu, ryggar direkt tillbaka med ett ryck, möts av ett par ögon bakom Coronamask, så nära!


Vi står vid bilen nu istället lutar oss lite på den i solskenet,  vi står där ändå en 20 minuter cirka och väntar. Så öppnas den bruna dörren plötsligt och snabbt och med rappa steg kommer två direktörer ut, kvinnan är uniformsklädd: jag reagerar dels på att uniformen påminner om svunnen tid, stärkt tygkeps, en mundering jag sällan ser bär hon, men inte han och och dels verkar de så stressade! De tittar inte alls på oss, på  mig och min syster i ögonen ( så  känns det för mig nu, jag kanske inbillar mig) och det pratar  rappt och snabb polska med vår guide och chaufför herr Mirek

. -Men har det liksom hänt något säger jag tyst till min syster? De vet ju att vi ska komma hit, och - Ehh de verkar inte direkt överväldigade att vi ska ta deras tid,  till detta, här kommer vi, svenska kvinnor och SKA FORSKA om vår lilla mormor för länge länge sen. Är det kanske onödigt, dumt att ta deras viktiga jobbtid till detta?

Och är det kanske farligt att gå in?  Jag känner att jag mitt i all planering och coronastress, uppladdning inför resan har glömt känna in att vi kommer att besök ett riktigt fängelse med fångar där inne och nu ska vi gå in. Den känslan överrumplar mig nu, att  där inne måste människor hållas, förvaras och hållas fångna.

-Jag vet inte om jag vill gå in, säger jag.





Kommentarer

Skicka en kommentar

Populära inlägg i den här bloggen

Spring Stanislawa, spring!

-
Bild
Stanislawa rusar barfota över stubbåkern, fotsulan studsar blixtsnabbt upp så fort den snuddat, det är så vasst, fötterna redan sönderstuckna, det svider, men hon kan inte känna efter nu, inte benen, armarna, inget känns, hon måste bara framåt, larm i huvudet, puls i halsgropen, ingen tanke, bara instinkt. Hon rör sig som ett djur i fältets slöjor, sensommarkvällens skymning döljer hennes tunna kropp något. Hon kan inte stanna nu, hon måste framåt, åh spring Stanislawa, spring! Hennes mammas ansikte när hon skriker rakt ut i köket, mammas kropp krumbuktar sig mellan två SS- soldater, två andra nazister håller fars armar rakt ut, dova dunsar när deras slag träffar pappa i magen. Han stönar, han tar emot slagen, han hänger mellan dem nu, vad ska han göra, han kan inte värja sig, han kan göra mer, han vet inte var Jozef är. Ett skrik  genom Stanislawa, en röd impuls bara tar över hennes kopp, hon kan inte stå kvar och se, hon flyr ut genom bakdörren, men så stor och öppen åkern nu när hon
Läs mer

Middagssorl på polska

-
Bild
N u sitter jag här vid middagsbordet, fin buffé och maten, så vällagad och god, jag vet inte hur jag ska kunna ge ord för maten. Kött, kyckling, potatis, sås, gelé, jag som inte är intresserad av mat egentligen. Jan presenterar sina hemmaodlade bärviner, vi drack dem sist också, man kan bara smutta, de är ganska starka. Jag tycker om att ta in hur mina polska släktingar, så länge sedan vi träffades nu, bara pratar, pratar, pratar över mitt huvud på polska. Patrycja översätter också, snabba rader emellan förstås, men jag tycker om känslan att de här människorna tar för givet att jag inte känner mig utanför eller exkluderad, vi kan skippa den ängsliga känslan om att inte förstå, eller är det ens viktigt det som sägs? Det gör inget om man skulle råka avbryta heller och man behöver inte förstå allt. lite härligt prat bara; o kej att inte förstå, okej att råka avbryta och nu pratar de visst om mig? M itt i vqxxqqvvvwvg svvsbhbwq vxbbzvvw  kommer ett ”Johanna”- alla blickar och ler åt mig,
Läs mer

En gyllene ängel

-
Bild
Vi  swishar igenom hennes födelseort  på mindre än en minut, inte för att vi kör så fort utan för att den lilla byn bara består av en gata, några hus på varje  sida, det är detta som är mormors födelseby, WIATROWIEC står det på en skylt och det är den ort som står angiven på all dokumentation jag fått ta del av via arkiven. Här är hon född, jag hittade min rot tänker jag när jag tittar ut genom bilrutan kanske om det nu är så   en stjälk  iallafall jag hittade något Vi åker inom kyrkan på hemvägen, därifrån min släkting i höstas skrev- vi har hittat hennes namn här; Stanislawa Zborowiecka står handskrivet på ett litet kort här. Namn och födelsenummer, så bokförde man på kyrkokort . Kyrkan är nedstängd nu om det är för kvällen eller för Corona, men vi smyger in ändå, vårt sällskap viskar medan vi försiktigt rör oss i den nedsläckta kyrkan Det glimrande altaret där framme och kyrkans prydnader tar sig med suddigt gnister genom mörkret och våra viskande röster på polska och svenska.
Läs mer