Detta är ett fängelse

-

Direktörerna för fängelset vet ju att vi ska komma men just nu står vi tre och chauffören Herr Mirek ändå utanför, det pågår någon form av dialog eller det låter som förhandling i mina öron, in genom en liten lucka i den bruna dörren förhandlar chaufför Mirek och Patrycja omvartannat.  

-Ska vi få komma egentligen? - Har det hänt något, varför måste vi vänta utanför?

Jag kliver fram mot den bruna dörren, jag kan också få kika in genom luckan nu, ryggar direkt tillbaka med ett ryck, möts av ett par ögon bakom Coronamask, så nära!


Vi står vid bilen nu istället lutar oss lite på den i solskenet,  vi står där ändå en 20 minuter cirka och väntar. Så öppnas den bruna dörren plötsligt och snabbt och med rappa steg kommer två direktörer ut, kvinnan är uniformsklädd: jag reagerar dels på att uniformen påminner om svunnen tid, stärkt tygkeps, en mundering jag sällan ser bär hon, men inte han och och dels verkar de så stressade! De tittar inte alls på oss, på  mig och min syster i ögonen ( så  känns det för mig nu, jag kanske inbillar mig) och det pratar  rappt och snabb polska med vår guide och chaufför herr Mirek

. -Men har det liksom hänt något säger jag tyst till min syster? De vet ju att vi ska komma hit, och - Ehh de verkar inte direkt överväldigade att vi ska ta deras tid,  till detta, här kommer vi, svenska kvinnor och SKA FORSKA om vår lilla mormor för länge länge sen. Är det kanske onödigt, dumt att ta deras viktiga jobbtid till detta?

Och är det kanske farligt att gå in?  Jag känner att jag mitt i all planering och coronastress, uppladdning inför resan har glömt känna in att vi kommer att besök ett riktigt fängelse med fångar där inne och nu ska vi gå in. Den känslan överrumplar mig nu, att  där inne måste människor hållas, förvaras och hållas fångna.

-Jag vet inte om jag vill gå in, säger jag.





Kommentarer

Skicka en kommentar

Populära inlägg i den här bloggen

Nu är vi hemma hos släkten

-
Bild
  Jag känner genast igen trädgården när vi rullar in. Frukt- och bärträd, det varmgula huset,  pergulan. Trappan upp, känsla  av att vara rörd av att vara här igen, så speciellt är det inte att vi  samlande här, eller? Men på något vis gör det ont, eller iallafall känns.  Kanske är det Jollas och Jans stolthet över detta och värmen i mottagandet. Varför känner jag då inte så för många svenskars stolthet, mina föräldrar älskar väl också sitt hem och hus? Jag skäms lite för att jag måste känna prioritering, eller väga av, ställa för och emot, rätt och fel, moral, mycket av den sortens dilemman dyker ofta upp i mina tankar. Men jag vet ju att Jolla har lagt ca 20 av sitt livs somrar hemma hos oss i åkern i Skåne. Det fanns pengar att hämta hos bonden, mormor ordnade jobb, jag vet att det var något om kostsamma mediciner, eller vet jag egentligen orsaken allt slår det mig nu. Oavsett, pengarna fanns att dra ur jorden och  Jolla tackade inte nej.   Alltså inte för att jag egentligen vet så
Läs mer

Jag vandrar med min syster, vi vandrar över Auschwitz Birkenau

-
Bild
  Jag vandrar med min syster, vi vandrar över Auschwitz Birkenau,  Jag känner...vad känner jag? Jag är rädd att jag känner för lite för lite av vad...? Jag kan inte förvandlas till en studiebesökare här, en betraktare på ett museum, som säger oj, gör en anteckning och sen åker hem, rörd såklart men ändå. Som ändå åker hem sedan. Vad känner jag, vilka känslor känner jag? Jag vill inte bli avstängd, jag vill ta in. Jag vill ta in den enskilda människans skräck och utsatthet i att vara fånge och slav här,  i varje minut kämpa för att vara den som inte blir utplockad, nedplockad. De stora utkikstornen på rad där, mörka kråkor vända mot de utmärglade fångarnas baracker och fälten de grävde. Den enskildes skräck i väntan på att plockas ut. Jag vill kunna ta in gruppens skräck och konkurrens däremellan - om inte DU blir siktad på och skjuten, nedskjuten från tornet mitt under ditt arbete, vem blir det då? Om inte DU får dricka din tunna potatissoppa, vem dricker den då? Jag vill ta in dödsrä
Läs mer

En gyllene ängel

-
Bild
Vi  swishar igenom hennes födelseort  på mindre än en minut, inte för att vi kör så fort utan för att den lilla byn bara består av en gata, några hus på varje  sida, det är detta som är mormors födelseby, WIATROWIEC står det på en skylt och det är den ort som står angiven på all dokumentation jag fått ta del av via arkiven. Här är hon född, jag hittade min rot tänker jag när jag tittar ut genom bilrutan kanske om det nu är så   en stjälk  iallafall jag hittade något Vi åker inom kyrkan på hemvägen, därifrån min släkting i höstas skrev- vi har hittat hennes namn här; Stanislawa Zborowiecka står handskrivet på ett litet kort här. Namn och födelsenummer, så bokförde man på kyrkokort . Kyrkan är nedstängd nu om det är för kvällen eller för Corona, men vi smyger in ändå, vårt sällskap viskar medan vi försiktigt rör oss i den nedsläckta kyrkan Det glimrande altaret där framme och kyrkans prydnader tar sig med suddigt gnister genom mörkret och våra viskande röster på polska och svenska.
Läs mer