Jag skulle skriva om Polen om kriget, om passionen om livet.

Vi  swishar igenom hennes födelseort  på mindre än en minut, inte för att vi kör så fort utan för att den lilla byn bara består av en gata, några hus på varje  sida, det är detta som är mormors födelseby, WIATROWIEC står det på en skylt och det är den ort som står angiven på all dokumentation jag fått ta del av via arkiven. Här är hon född, jag hittade min rot tänker jag när jag tittar ut genom bilrutan kanske om det nu är så   en stjälk  iallafall jag hittade något Vi åker inom kyrkan på hemvägen, därifrån min släkting i höstas skrev- vi har hittat hennes namn här; Stanislawa Zborowiecka står handskrivet på ett litet kort här. Namn och födelsenummer, så bokförde man på kyrkokort . Kyrkan är nedstängd nu om det är för kvällen eller för Corona, men vi smyger in ändå, vårt sällskap viskar medan vi försiktigt rör oss i den nedsläckta kyrkan Det glimrande altaret där framme och kyrkans prydnader tar sig med suddigt gnister genom mörkret och våra viskande röster på polska och svenska.

Vi är utanför mormors bostadshus som barn, det brunröda teglet, jag känner igen det, vet att jag var här då, för 20 år sedan. försöker visualisera hur Gestapobilen kommer, plockar ut den unga Stani, tar henne med. Jag blickar ut över fältet på andra sidan vägen också, fältet där Jozef gömde sig, dit Stanislawa smög med hans mat? -Vi tror att Jozef sedan deltog i Warzawaupproret säger de, att han dödades där, 17 år gammal. Detta kan stämma ganska bra med tidslinjen, med min mormors ankomst till Auschwitz sommaren 1944, om den kan kopplas till Jozef. Hon ska ha återvänt tillbaka hit på 1950-talet som Steffi. Försvenskad eller  iallafall som svensk medborgare, hon är nu fru Stefania Pantzar med svensk man och två barn. Hon ville inte prata mycket om det som hade hänt. -Hon grät mest när någon frågade henne vad som hade hänt,  berättar Jolanta. Ingen från då, innan kriget finns ju kvar nu, Jolanta har bara träffat min mormor efteråt som återkommande Steffi. Inget vet riktigt något om S

N u sitter jag här vid middagsbordet, fin buffé och maten, så vällagad och god, jag vet inte hur jag ska kunna ge ord för maten. Kött, kyckling, potatis, sås, gelé, jag som inte är intresserad av mat egentligen. Jan presenterar sina hemmaodlade bärviner, vi drack dem sist också, man kan bara smutta, de är ganska starka. Jag tycker om att ta in hur mina polska släktingar, så länge sedan vi träffades nu, bara pratar, pratar, pratar över mitt huvud på polska. Patrycja översätter också, snabba rader emellan förstås, men jag tycker om känslan att de här människorna tar för givet att jag inte känner mig utanför eller exkluderad, vi kan skippa den ängsliga känslan om att inte förstå, eller är det ens viktigt det som sägs? Det gör inget om man skulle råka avbryta heller och man behöver inte förstå allt. lite härligt prat bara; o kej att inte förstå, okej att råka avbryta och nu pratar de visst om mig? M itt i vqxxqqvvvwvg svvsbhbwq vxbbzvvw  kommer ett ”Johanna”- alla blickar och ler åt mig,