Mormors barndoms hus, det brunröda

Vi är utanför mormors bostadshus som barn, det brunröda

teglet, jag känner igen det, vet att jag var här då, för 20 år sedan.

försöker visualisera hur Gestapobilen kommer, plockar ut den unga Stani, tar henne med. Jag blickar ut över fältet på andra sidan vägen också, fältet där Jozef gömde sig, dit Stanislawa smög med hans mat?

-Vi tror att Jozef sedan deltog i Warzawaupproret säger de, att han dödades där, 17 år gammal.

Detta kan stämma ganska bra med tidslinjen, med min mormors ankomst till Auschwitz sommaren 1944, om den kan kopplas till Jozef.

Hon ska ha återvänt tillbaka hit på 1950-talet som Steffi. Försvenskad eller  iallafall som svensk medborgare, hon är nu fru Stefania Pantzar med svensk man och två barn.

Hon ville inte prata mycket om det som hade hänt.

-Hon grät mest när någon frågade henne vad som hade hänt,  berättar Jolanta.

Ingen från då, innan kriget finns ju kvar nu, Jolanta har bara träffat min mormor efteråt som återkommande Steffi. Inget vet riktigt något om Stanislawas barndom eller tidiga ungdom innan kriget och fångenskapen.

Jag  blickar ut på vägen, deras byväg där min mormor lekt, hoppat fram med sina syskon i början av 1930-talet innan vår bil rullar vidare - Här är dammen där de badade, säger Jolla, det vet hon iallafall - syskonen och Stanislawa badade i den här lilla dammen för att de hade så smutsiga ben, översätter Patrycja.

Jag och min syster tittar på dammen, vi  känner oss lite.... Jag vet inte riktigt hur vi känner.