En brun famn

-


Hon vaknar med ett ryck nästa gång, skriker rakt ut, en schäferkäft står över henne. Gapet, tungan, tänderna. Stanslawa försöker kasta sig upp men hennes ben är så domnade nu, vaden skär till. En vit näve slår undan schäfer och hon faller med överkroppen åt sidan mot ett par brunklädda ben.


- Ruhe bitte! En hård stämma och ett ansikte böjs ner mot henne, rödbrusigt, runda kinder, blå vattniga ögon, de helt fästa på henne, militärkeps. När hon lyckas vinkla huvudet ytterligare ser hon,

-Mamma! Pappa! utbrister hon. Stani vill resa sig upp till dem, men smärtan.


Istället krälar hon mot mors fötter- Mamma, - Åh Matki. Hon lägger kinden mot mammas nakna, beniga fötter, ser att de blir blöta av hennes tårar som rinner. Mammas uppspärrade blick sen, vilda ögon och samtidigt matta av trötthet. Mammas bröstkorg rör sig snabbt upp och ner.  Stanislawa känner igen sin mors rörelser så väl; hon ser att mor tar sats när hon sväljer undan och säger lent


-Min skatt, Moj skarb, Stanislawa, och lägger till, -Gör vad de säger nu, Stanislawa, . 

Stanislawa ryser av hennes röst, kastar ögonen vidare på pappa,


- Min stolta far! tänker hon när hon ser honom stå där hängande, liksom kuvad, till synes utan styrka hänger hans kropp mellan två SS-soldater. Far slår ned blicken när Stanislawa söker den- Drogi Ojcze, Kära Far? säger hon. Han tittar fortfarande ner när han säger: -Lyssna på din mor och gör vad de säger, Stanislawa, hans röst spricker.


Men så sträcker pappa på sig något, deras blickar möts, och där, där bakom i det mörka härjade finns något av hans glimmer. Han tittar rakt på henne och säger:

- Kocham cie, cokolwiek robisz, Stanislawa,

-Jag älskar dig, vad du än gör, Stanislawa

 

- Also  mitt anderen worten, SCHNELL VORWÄRTS. Nazistens stämma igen. De ska gå.


Stanislawa försöker resa sig, benen viker sig, hon tar sig upp på alla fyra, Schäferns käft igen, igen slås den bort hårt av näven och de militärbruna armarna lyfter upp henne samtidigt som hon uppfattar ett lågt skratt.


Så bärs Stanislawa som ett barn i hans famn. Mors och fars kuvade gestalter leds mellan två andra SS- soldater medan de tågar mot det som nu är deras  före detta hem, röken från skorstenen, vem har tänt brasan, hur ser det ut inne hos dem nu?


Stanislawa blir yr av att den gungande färden, hon sluter ögonen istället, nacken, hon måste luta huvudet någonstans. Nazistens jacka är så sträv, hon så väldigt kall och stel. Mamma och pappa går tysta, nazisterna småpratar, någon av dem tänder en cigarett . Hennes kropp reagerar med en kväljning. - So, säger SS- soldaten och ändrar hennes position i hans famn.


Stanslawa kämpar för att inte somna i nazistens grepp.

Kommentarer

Skicka en kommentar

Populära inlägg i den här bloggen

Spring Stanislawa, spring!

-
Bild
Stanislawa rusar barfota över stubbåkern, fotsulan studsar blixtsnabbt upp så fort den snuddat, det är så vasst, fötterna redan sönderstuckna, det svider, men hon kan inte känna efter nu, inte benen, armarna, inget känns, hon måste bara framåt, larm i huvudet, puls i halsgropen, ingen tanke, bara instinkt. Hon rör sig som ett djur i fältets slöjor, sensommarkvällens skymning döljer hennes tunna kropp något. Hon kan inte stanna nu, hon måste framåt, åh spring Stanislawa, spring! Hennes mammas ansikte när hon skriker rakt ut i köket, mammas kropp krumbuktar sig mellan två SS- soldater, två andra nazister håller fars armar rakt ut, dova dunsar när deras slag träffar pappa i magen. Han stönar, han tar emot slagen, han hänger mellan dem nu, vad ska han göra, han kan inte värja sig, han kan göra mer, han vet inte var Jozef är. Ett skrik  genom Stanislawa, en röd impuls bara tar över hennes kopp, hon kan inte stå kvar och se, hon flyr ut genom bakdörren, men så stor och öppen åkern nu när hon
Läs mer

Middagssorl på polska

-
Bild
N u sitter jag här vid middagsbordet, fin buffé och maten, så vällagad och god, jag vet inte hur jag ska kunna ge ord för maten. Kött, kyckling, potatis, sås, gelé, jag som inte är intresserad av mat egentligen. Jan presenterar sina hemmaodlade bärviner, vi drack dem sist också, man kan bara smutta, de är ganska starka. Jag tycker om att ta in hur mina polska släktingar, så länge sedan vi träffades nu, bara pratar, pratar, pratar över mitt huvud på polska. Patrycja översätter också, snabba rader emellan förstås, men jag tycker om känslan att de här människorna tar för givet att jag inte känner mig utanför eller exkluderad, vi kan skippa den ängsliga känslan om att inte förstå, eller är det ens viktigt det som sägs? Det gör inget om man skulle råka avbryta heller och man behöver inte förstå allt. lite härligt prat bara; o kej att inte förstå, okej att råka avbryta och nu pratar de visst om mig? M itt i vqxxqqvvvwvg svvsbhbwq vxbbzvvw  kommer ett ”Johanna”- alla blickar och ler åt mig,
Läs mer

En gyllene ängel

-
Bild
Vi  swishar igenom hennes födelseort  på mindre än en minut, inte för att vi kör så fort utan för att den lilla byn bara består av en gata, några hus på varje  sida, det är detta som är mormors födelseby, WIATROWIEC står det på en skylt och det är den ort som står angiven på all dokumentation jag fått ta del av via arkiven. Här är hon född, jag hittade min rot tänker jag när jag tittar ut genom bilrutan kanske om det nu är så   en stjälk  iallafall jag hittade något Vi åker inom kyrkan på hemvägen, därifrån min släkting i höstas skrev- vi har hittat hennes namn här; Stanislawa Zborowiecka står handskrivet på ett litet kort här. Namn och födelsenummer, så bokförde man på kyrkokort . Kyrkan är nedstängd nu om det är för kvällen eller för Corona, men vi smyger in ändå, vårt sällskap viskar medan vi försiktigt rör oss i den nedsläckta kyrkan Det glimrande altaret där framme och kyrkans prydnader tar sig med suddigt gnister genom mörkret och våra viskande röster på polska och svenska.
Läs mer