En brun famn

-


Hon vaknar med ett ryck nästa gång, skriker rakt ut, en schäferkäft står över henne. Gapet, tungan, tänderna. Stanslawa försöker kasta sig upp men hennes ben är så domnade nu, vaden skär till. En vit näve slår undan schäfer och hon faller med överkroppen åt sidan mot ett par brunklädda ben.


- Ruhe bitte! En hård stämma och ett ansikte böjs ner mot henne, rödbrusigt, runda kinder, blå vattniga ögon, de helt fästa på henne, militärkeps. När hon lyckas vinkla huvudet ytterligare ser hon,

-Mamma! Pappa! utbrister hon. Stani vill resa sig upp till dem, men smärtan.


Istället krälar hon mot mors fötter- Mamma, - Åh Matki. Hon lägger kinden mot mammas nakna, beniga fötter, ser att de blir blöta av hennes tårar som rinner. Mammas uppspärrade blick sen, vilda ögon och samtidigt matta av trötthet. Mammas bröstkorg rör sig snabbt upp och ner.  Stanislawa känner igen sin mors rörelser så väl; hon ser att mor tar sats när hon sväljer undan och säger lent


-Min skatt, Moj skarb, Stanislawa, och lägger till, -Gör vad de säger nu, Stanislawa, . 

Stanislawa ryser av hennes röst, kastar ögonen vidare på pappa,


- Min stolta far! tänker hon när hon ser honom stå där hängande, liksom kuvad, till synes utan styrka hänger hans kropp mellan två SS-soldater. Far slår ned blicken när Stanislawa söker den- Drogi Ojcze, Kära Far? säger hon. Han tittar fortfarande ner när han säger: -Lyssna på din mor och gör vad de säger, Stanislawa, hans röst spricker.


Men så sträcker pappa på sig något, deras blickar möts, och där, där bakom i det mörka härjade finns något av hans glimmer. Han tittar rakt på henne och säger:

- Kocham cie, cokolwiek robisz, Stanislawa,

-Jag älskar dig, vad du än gör, Stanislawa

 

- Also  mitt anderen worten, SCHNELL VORWÄRTS. Nazistens stämma igen. De ska gå.


Stanislawa försöker resa sig, benen viker sig, hon tar sig upp på alla fyra, Schäferns käft igen, igen slås den bort hårt av näven och de militärbruna armarna lyfter upp henne samtidigt som hon uppfattar ett lågt skratt.


Så bärs Stanislawa som ett barn i hans famn. Mors och fars kuvade gestalter leds mellan två andra SS- soldater medan de tågar mot det som nu är deras  före detta hem, röken från skorstenen, vem har tänt brasan, hur ser det ut inne hos dem nu?


Stanislawa blir yr av att den gungande färden, hon sluter ögonen istället, nacken, hon måste luta huvudet någonstans. Nazistens jacka är så sträv, hon så väldigt kall och stel. Mamma och pappa går tysta, nazisterna småpratar, någon av dem tänder en cigarett . Hennes kropp reagerar med en kväljning. - So, säger SS- soldaten och ändrar hennes position i hans famn.


Stanslawa kämpar för att inte somna i nazistens grepp.

Kommentarer

Skicka en kommentar

Populära inlägg i den här bloggen

Nu är vi hemma hos släkten

-
Bild
  Jag känner genast igen trädgården när vi rullar in. Frukt- och bärträd, det varmgula huset,  pergulan. Trappan upp, känsla  av att vara rörd av att vara här igen, så speciellt är det inte att vi  samlande här, eller? Men på något vis gör det ont, eller iallafall känns.  Kanske är det Jollas och Jans stolthet över detta och värmen i mottagandet. Varför känner jag då inte så för många svenskars stolthet, mina föräldrar älskar väl också sitt hem och hus? Jag skäms lite för att jag måste känna prioritering, eller väga av, ställa för och emot, rätt och fel, moral, mycket av den sortens dilemman dyker ofta upp i mina tankar. Men jag vet ju att Jolla har lagt ca 20 av sitt livs somrar hemma hos oss i åkern i Skåne. Det fanns pengar att hämta hos bonden, mormor ordnade jobb, jag vet att det var något om kostsamma mediciner, eller vet jag egentligen orsaken allt slår det mig nu. Oavsett, pengarna fanns att dra ur jorden och  Jolla tackade inte nej.   Alltså inte för att jag egentligen vet så
Läs mer

Jag vandrar med min syster, vi vandrar över Auschwitz Birkenau

-
Bild
  Jag vandrar med min syster, vi vandrar över Auschwitz Birkenau,  Jag känner...vad känner jag? Jag är rädd att jag känner för lite för lite av vad...? Jag kan inte förvandlas till en studiebesökare här, en betraktare på ett museum, som säger oj, gör en anteckning och sen åker hem, rörd såklart men ändå. Som ändå åker hem sedan. Vad känner jag, vilka känslor känner jag? Jag vill inte bli avstängd, jag vill ta in. Jag vill ta in den enskilda människans skräck och utsatthet i att vara fånge och slav här,  i varje minut kämpa för att vara den som inte blir utplockad, nedplockad. De stora utkikstornen på rad där, mörka kråkor vända mot de utmärglade fångarnas baracker och fälten de grävde. Den enskildes skräck i väntan på att plockas ut. Jag vill kunna ta in gruppens skräck och konkurrens däremellan - om inte DU blir siktad på och skjuten, nedskjuten från tornet mitt under ditt arbete, vem blir det då? Om inte DU får dricka din tunna potatissoppa, vem dricker den då? Jag vill ta in dödsrä
Läs mer

En gyllene ängel

-
Bild
Vi  swishar igenom hennes födelseort  på mindre än en minut, inte för att vi kör så fort utan för att den lilla byn bara består av en gata, några hus på varje  sida, det är detta som är mormors födelseby, WIATROWIEC står det på en skylt och det är den ort som står angiven på all dokumentation jag fått ta del av via arkiven. Här är hon född, jag hittade min rot tänker jag när jag tittar ut genom bilrutan kanske om det nu är så   en stjälk  iallafall jag hittade något Vi åker inom kyrkan på hemvägen, därifrån min släkting i höstas skrev- vi har hittat hennes namn här; Stanislawa Zborowiecka står handskrivet på ett litet kort här. Namn och födelsenummer, så bokförde man på kyrkokort . Kyrkan är nedstängd nu om det är för kvällen eller för Corona, men vi smyger in ändå, vårt sällskap viskar medan vi försiktigt rör oss i den nedsläckta kyrkan Det glimrande altaret där framme och kyrkans prydnader tar sig med suddigt gnister genom mörkret och våra viskande röster på polska och svenska.
Läs mer