Jozefs viskning

 Någon hittade en död man härrom morgonen, han var jude och låg på bygatan, de sa inte vad han hade dött av med bredvid honom, en slaktad gris med inälvorna utslitna, rinnande intill mannes kropp.

Stanilsawa vill inte tänka på det, kan vi inte bara dansa och blunda och låta tiden passera. -Kan inte allt vara en ond dröm? säger hon till sin bror när de plockar undan i källarlokalen. Bara för lite sedna blomstrade kvällarna av musik och konst på sådana här ställen, nu sker allt i smyg,  bakom de tunga svarta gardinerna, det är farligt att vara här, vara ute, vara någonstans ute. I rummet bredvid festlokalen samlas Jozef och hans vänner under  mörkrets skydd med ritningar, kartor, kodade anteckningar, och vapen. 

-Det är som en smärre ammunitionsfabrik här nu, syster, han låter lättsam, plockar  undan, de måste snart smyga hem igen. -Jag är rädd för vapen säger Stanislawa när hon iakttar spektaklet- det är du med väl egentligen-  Klart jag hatar vapen,  men dessa kulor är till nazisterna, till de som försöker ta vårt land,   

-Vad ska vi göra, åh gud  detta är så  farligt, säger hon lågt  när hon ser honom plocka med gevären, samtidigt som han går runt och blåser ut kandelabrarna. - Ja, det är farligt, men det är också farligt, att inte göra motstånd, hur vore det kära syster? svarar han snabbt och trots att hans ögon alltid glittrar till finns det ändå något sårbart trött och flackande över hans uppenbarelse nu. Det skrämmer henne. 

-Vad tror du ska hända käre bror? viskar hon.

 - Jag vill inte bli stoppad  Stanislawa, säger han. Detta är vårt land syster, VÅRT land och vårt LIV, vill vi ha det så här, vill vi sitta instängda här bakom svarta gardiner och befaras att mördas  på vår egen grusväg.- Åh Stani, hur kan det ha blivit så här! Han sliter tag i sitt hår nu, det tjocka lockiga- Jag ska ta dem, Stani, Nu kan inte hålla emot längre börjar prata högre, saliv  skvätter ut från hans mun  och tårarna rinner från hans ansikte. - Åh Stani, jag vill ha LIVET, jag vill något för det här landet, Stani, du  vet alla fält här runt oss, och grödorna, du vet våra danser, vår mat, vårt språk , Stani, du vet vi  polacker har en fattig historia hittills men nu, du vet jag och mina kamrater i motståndsrörelsen, vi vill något, och vi kan något, - vi är GENIER, Stani vet du det, genier och konstnärer, och vi kan använda vapen. Tror du jag är rädd för blod, Stani? Vi ska göra POLEN till storrike, sen ska du och jag se världen Stani, förstår du att vi ska resa, och jag ska ha världens vackraste fru. Förstår du Stani hur vacker fru jag ska ha och våra små barn- Åh jag vill bli far, Stani, jag vill inte gå ut och se lik och inälvor på min egen grusväg!- Schhhh, älskade bror, hon vänder sig oroligt ut mot de svartlagda fönstren,  åh Jozef. Hon tar hans ansikte mellan sina händer,  jag vet jag vet allt det där och jag önskar samma som du.  -Men Jozef var rädd om dig, se bakom dig, åh Joz min bror, var rädd om dig, gråten vill svämma över men hon håller sig för hans skull.

-Motstånd, Stanislawa, säger han med sprucken röst och tårarna rinner ner för hans kinder nu. -Motstånd, mot för som försöker ta vår frihet!

Det är 1939 och andra världskriget håller just på att bryta ut.