Platsen jag befinner mig på

-


Så står jag utanför Auschwitz,
en brun tegelbyggnad, en mild nästan regn i luften- dag i oktober 2020. Ett antal människor framför mig i köntrots allt, coronamaskar. Jag känner mig dubbel, dels glad och uppspelt- Jag har väntat så länge på den här resan och att få göra den tillsammans med proffsiga entusiasmerande Polska institutet, som vi har planerat, och nu har vi tagit oss hit till Oświęcim med privatchaufför och ringlande färd över böljande landskap som får mig att tänka på Skåne ( jag får såklart be om ett stopp på en mack och få tag på tablett; hittade ett supersmidigt litet rör för handväskan innehållande koffeindroppar och något mer- har inte sett formatet så i Sverige?)
Jag är alltså på resa, ute i vida världen trots pockande coronarestriktioner, upplever jag och träffar spännande människor!
Men dels tyngd. Platsen jag befinner mig på, Auschwitz.
Jag kliver in, förvånas över säkerhetspådraget i entrén där inne, känner mig lite tagen av metalldetektorn och scannern. Varför kommer människor hit och med vilka syften? 
Mitt syfte är,  eller jag…. jag letar, söker efter något?
Och nu står jag här på plats och slås av känslan- Varför har jag inte åkt hit tidigare i mitt liv, jag hade ju kunnat åka hit nästan när som helst?

Kommentarer

  1. Unknown16 november 2020 kl. 14:41

    är det intressant för dig? Ett film är fri https://wjff.pl/en/film/the-memory-of-auschwitz/

    SvaraRadera

Skicka en kommentar

Populära inlägg i den här bloggen

Spring Stanislawa, spring!

-
Bild
Stanislawa rusar barfota över stubbåkern, fotsulan studsar blixtsnabbt upp så fort den snuddat, det är så vasst, fötterna redan sönderstuckna, det svider, men hon kan inte känna efter nu, inte benen, armarna, inget känns, hon måste bara framåt, larm i huvudet, puls i halsgropen, ingen tanke, bara instinkt. Hon rör sig som ett djur i fältets slöjor, sensommarkvällens skymning döljer hennes tunna kropp något. Hon kan inte stanna nu, hon måste framåt, åh spring Stanislawa, spring! Hennes mammas ansikte när hon skriker rakt ut i köket, mammas kropp krumbuktar sig mellan två SS- soldater, två andra nazister håller fars armar rakt ut, dova dunsar när deras slag träffar pappa i magen. Han stönar, han tar emot slagen, han hänger mellan dem nu, vad ska han göra, han kan inte värja sig, han kan göra mer, han vet inte var Jozef är. Ett skrik  genom Stanislawa, en röd impuls bara tar över hennes kopp, hon kan inte stå kvar och se, hon flyr ut genom bakdörren, men så stor och öppen åkern nu när hon
Läs mer

Middagssorl på polska

-
Bild
N u sitter jag här vid middagsbordet, fin buffé och maten, så vällagad och god, jag vet inte hur jag ska kunna ge ord för maten. Kött, kyckling, potatis, sås, gelé, jag som inte är intresserad av mat egentligen. Jan presenterar sina hemmaodlade bärviner, vi drack dem sist också, man kan bara smutta, de är ganska starka. Jag tycker om att ta in hur mina polska släktingar, så länge sedan vi träffades nu, bara pratar, pratar, pratar över mitt huvud på polska. Patrycja översätter också, snabba rader emellan förstås, men jag tycker om känslan att de här människorna tar för givet att jag inte känner mig utanför eller exkluderad, vi kan skippa den ängsliga känslan om att inte förstå, eller är det ens viktigt det som sägs? Det gör inget om man skulle råka avbryta heller och man behöver inte förstå allt. lite härligt prat bara; o kej att inte förstå, okej att råka avbryta och nu pratar de visst om mig? M itt i vqxxqqvvvwvg svvsbhbwq vxbbzvvw  kommer ett ”Johanna”- alla blickar och ler åt mig,
Läs mer

En gyllene ängel

-
Bild
Vi  swishar igenom hennes födelseort  på mindre än en minut, inte för att vi kör så fort utan för att den lilla byn bara består av en gata, några hus på varje  sida, det är detta som är mormors födelseby, WIATROWIEC står det på en skylt och det är den ort som står angiven på all dokumentation jag fått ta del av via arkiven. Här är hon född, jag hittade min rot tänker jag när jag tittar ut genom bilrutan kanske om det nu är så   en stjälk  iallafall jag hittade något Vi åker inom kyrkan på hemvägen, därifrån min släkting i höstas skrev- vi har hittat hennes namn här; Stanislawa Zborowiecka står handskrivet på ett litet kort här. Namn och födelsenummer, så bokförde man på kyrkokort . Kyrkan är nedstängd nu om det är för kvällen eller för Corona, men vi smyger in ändå, vårt sällskap viskar medan vi försiktigt rör oss i den nedsläckta kyrkan Det glimrande altaret där framme och kyrkans prydnader tar sig med suddigt gnister genom mörkret och våra viskande röster på polska och svenska.
Läs mer