Jag är inne i gaskammaren

 Jag är inne i gaskammaren, en av de första som byggdes, en av de mindre,

Det är så många människor som har tvingats in här,

Först har levt med siktet på sig på fältet, levt i iskylan kring undran- Vad ska hända mig? Och nu har det svaret -nu är dagen kommen, de ska vallas in  som djur här- Gasen ska sättas på.

Vad gjorde de då, skrek de, försökte de greppa i någon bredvid, be om hjälp, bad de på knä för sina liv, förstod de, åh förstod de innan,

att de inte skulle komma ut från den här mörka porten? Hur är det då att bara ge upp, släppa efter, släppa allt motstånd,  stolthet för sitt eget liv och naken acceptera att gå in här i en kö för att bli mördad, till slut  sjunka ihop?

Kan jag ens undra detta, har jag rätt att undra detta, ställa frågor så här? Det är ett problem i sig hur vi pratar om saker och ting i den här världen, det som är hemskt, orättvist, sjukt? Säger man att många människor blev mördade av nazisterna här inne? Man kan ändra på orden lite, lite vinkla dem så betyder de något annat, så blir sammanhanget något annat, kanske lite mildare precist?

Här inne där jag står har många bara fått ge sitt liv,  andra fångar skötte logistiken, det finns ett krematorium, det fanns kärror för askan.

-Snusket beskrev någon, på något vis tyckte jag det var ett  passande för  alla övergrepp och de här massmorden inne i Auschwitz. Varför, vad handlade detta om?

Jag vill visa någon vördnad,  respekt, jag tar med  med min hand på väggen.

Jag tar en selfie. Det hjälper inte.