Jag vandrar med min syster, vi vandrar över Auschwitz Birkenau

 Jag vandrar med min syster, vi vandrar över Auschwitz Birkenau, 

Jag känner...vad känner jag?

Jag är rädd att jag känner för lite

för lite av vad...?

Jag kan inte förvandlas till en studiebesökare här, en betraktare på ett museum, som säger oj, gör en anteckning och sen åker hem, rörd såklart men ändå. Som ändå åker hem sedan.

Vad känner jag, vilka känslor känner jag? Jag vill inte bli avstängd, jag vill ta in. Jag vill ta in den enskilda människans skräck och utsatthet i att vara fånge och slav här,  i varje minut kämpa för att vara den som inte blir utplockad, nedplockad. De stora utkikstornen på rad där, mörka kråkor vända mot de utmärglade fångarnas baracker och fälten de grävde. Den enskildes skräck i väntan på att plockas ut. Jag vill kunna ta in gruppens skräck och konkurrens däremellan - om inte DU blir siktad på och skjuten, nedskjuten från tornet mitt under ditt arbete, vem blir det då? Om inte DU får dricka din tunna potatissoppa, vem dricker den då? Jag vill ta in dödsrädslan. Eller stängde människorna av, var det så?

De överlevande här inne, de stängde av- visst? Vilket också är min rädsla nu- att stänga av?

Mormor har ju berättat allt om hur det var här,

jag har förberett mig, hon har förberett mig på allt?

eller nej

inte allt såklart, hon har undanhållit mig många detaljer

de fick förbli en hemlighet