En bakbunden fånge

 När vi sitter i ett besöksrum i fängelset, vi har skramlat oss hit mellan lås och dörrar och direktörerna berättar om tiden för andra världskriget. Det var många fångar som kom hit, de satt här som en sluss inför Auschwitz säger de - Visste fångarna att de skulle vidare, frågar jag. Min bild är att min mormor inte visste, hon trodde att hon skulle få komma hem till blomstrande bygata, att hon hade avtjänat sitt straff och hon skulle få bli fri.

- Om hon var här så visste hon nog, det är vad fängesledirektörerna tror

De berättat att det inte är helt säkert att min mormor var fånge här i Wronki, att hon var för ung, men sedan när vi beskriver närmare, att hon nog var 14 år, att hon först hade en isoleringscell och därefter en fick komma ut och stoppa strumpor så ändrar de sig, det låter bekant, det är mycket möjligt att hon var här så som vi tror, de ska leta  mer i sina arkiv och skriva till mig.

Just då leds en fånge ned från trappan utanför, jag ser honom genom fönstret. Han har en vit tröja och bakbundna händer, det ser ut som om hela tröjan binder honom bakåt och en vakt håller i  där bak. Han rör sina ögon lite rullande i sina hålor när han leds. Jag känner mig illa berörd av den bakbundna fången.

Jag frågar min syster  sen om hon såg honom, hon gjorde inte det, hon satt och lyssnade på direktörerna. Jag skulle knyckt till henne om saken, tänker jag,