Hon tillhörde någonstans

Coronahösten 2020. Den här hösten, fylld av rapporter kring restriktioner, insjuknande, döda, instängdhet, isolering, avklippta möjligheter. Mitt flygplan blev inställt eller ändrat flera gånger under resans planering. Min puls har varit uppe i halsen, iskänsla upp i halsen.

Den här stressen kommer till viss del över mig nu när vi ska gå runt på det här stället

 - Det är bara din cellskräck, viskar min syster när vi börjar gå i fängelsets korridorer och vi hör ju, man hör ju mellan väggar, bakom dörrar och i ventilationen att människor är instängda därinnanför.

Min mormor tog steget innanför den här bruna dörren, ett steg över tröskeln in hit, ett steg mellan frihet och fångenskap, därefter tar hennes livslinje, ödeslinje en tvär vändning

 Hon protesterar inte, hon svävar, hon stänger av. trots att hon är ett barn vet hon att detta är priset hon behöver betala, Jozef, han ville något, det var bara det. Han ville något med sitt liv.

Stanislawa tillhörde ett sammanhang i sin by, hon dansade med sina syskon, hjälpte de vuxna på fälten, gick i folkskola, lärde sig läsa och skriva på polska och hon lyssnade storögt på prästen när hon gick i kyrkan

-Hon badade sina ben i den här dammen säger min tant Jolanta när vi lite senare i oktoberkvällen kör runt i deras by och bygd.

Hon tillhörde någonstans, men hon var ett lätt byte för Gestapo, nazisterna, SS

De bara tog henne, tog över hennes liv, 

De tog henne för att de kunde.