Nu är vi hemma hos släkten

-
 Jag känner genast igen trädgården när vi rullar in. Frukt- och bärträd, det varmgula huset,  pergulan. Trappan upp, känsla  av att vara rörd av att vara här igen, så speciellt är det inte att vi  samlande här, eller?

Men på något vis gör det ont, eller iallafall känns. 

Kanske är det Jollas och Jans stolthet över detta och värmen i mottagandet. Varför känner jag då inte så för många svenskars stolthet, mina föräldrar älskar väl också sitt hem och hus? Jag skäms lite för att jag måste känna prioritering, eller väga av, ställa för och emot, rätt och fel, moral, mycket av den sortens dilemman dyker ofta upp i mina tankar. Men jag vet ju att Jolla har lagt ca 20 av sitt livs somrar hemma hos oss i åkern i Skåne. Det fanns pengar att hämta hos bonden, mormor ordnade jobb, jag vet att det var något om kostsamma mediciner, eller vet jag egentligen orsaken allt slår det mig nu. Oavsett, pengarna fanns att dra ur jorden och Jolla tackade inte nej.  Alltså inte för att jag egentligen vet så mycket bakom det här jobbvalet eller hur Jolantas sommarliv skulle tett sig i andra fall,  jag minns henne som stolt i jobbet, hon verkade på något vis tycka om att gå in den bubblan av arbete på åkern och annars hade hon  kanske inte jobbat i den omfattningen? Hon och de andra polackerna arbetade på  fältet från gryning till kväll från juni till juli, under ca 15 år var Jolla hos mormor för den tidiga skörden i Skåne, innan hon återvände hem till Jan, deras barn Iza och med tiden barnbarnet Roksana. Roksana studerar till läkare i England nu. En stolthet för familjen, så klart är det så att vi alla är så  stolta över Roksanas väg och möjlighet i livet!

Nu står Jolla och Jan, deras dotter Iza och vännen Beata här och tar emot oss med öppen famn, de verkar glada att bjuda in mig, min syster, Patrycja och chauffören Herr M på alla god mat de lagat först, och tårtor kommer nog senare, det tror jag, sju sorters tårtor minns jag från sist

Jag följer med Jolla till köket, Hon är min lilla aunt. Mammas kusin är hon

Jag känner direkt igen mig även i vardagsrummet, buffén på middagsbordet under ett krucifix, soffan invid väggen, jag var här i början av 2000-talet.

- Det var där du sov sist, Johanna, säger Jolla på sin rappa polska, Patrycja översätter.




Kommentarer

Skicka en kommentar

Populära inlägg i den här bloggen

Jag vandrar med min syster, vi vandrar över Auschwitz Birkenau

-
Bild
  Jag vandrar med min syster, vi vandrar över Auschwitz Birkenau,  Jag känner...vad känner jag? Jag är rädd att jag känner för lite för lite av vad...? Jag kan inte förvandlas till en studiebesökare här, en betraktare på ett museum, som säger oj, gör en anteckning och sen åker hem, rörd såklart men ändå. Som ändå åker hem sedan. Vad känner jag, vilka känslor känner jag? Jag vill inte bli avstängd, jag vill ta in. Jag vill ta in den enskilda människans skräck och utsatthet i att vara fånge och slav här,  i varje minut kämpa för att vara den som inte blir utplockad, nedplockad. De stora utkikstornen på rad där, mörka kråkor vända mot de utmärglade fångarnas baracker och fälten de grävde. Den enskildes skräck i väntan på att plockas ut. Jag vill kunna ta in gruppens skräck och konkurrens däremellan - om inte DU blir siktad på och skjuten, nedskjuten från tornet mitt under ditt arbete, vem blir det då? Om inte DU får dricka din tunna potatissoppa, vem dricker den då? Jag vill ta in dödsrä
Läs mer

En gyllene ängel

-
Bild
Vi  swishar igenom hennes födelseort  på mindre än en minut, inte för att vi kör så fort utan för att den lilla byn bara består av en gata, några hus på varje  sida, det är detta som är mormors födelseby, WIATROWIEC står det på en skylt och det är den ort som står angiven på all dokumentation jag fått ta del av via arkiven. Här är hon född, jag hittade min rot tänker jag när jag tittar ut genom bilrutan kanske om det nu är så   en stjälk  iallafall jag hittade något Vi åker inom kyrkan på hemvägen, därifrån min släkting i höstas skrev- vi har hittat hennes namn här; Stanislawa Zborowiecka står handskrivet på ett litet kort här. Namn och födelsenummer, så bokförde man på kyrkokort . Kyrkan är nedstängd nu om det är för kvällen eller för Corona, men vi smyger in ändå, vårt sällskap viskar medan vi försiktigt rör oss i den nedsläckta kyrkan Det glimrande altaret där framme och kyrkans prydnader tar sig med suddigt gnister genom mörkret och våra viskande röster på polska och svenska.
Läs mer