Nu är vi hemma hos släkten

-
 Jag känner genast igen trädgården när vi rullar in. Frukt- och bärträd, det varmgula huset,  pergulan. Trappan upp, känsla  av att vara rörd av att vara här igen, så speciellt är det inte att vi  samlande här, eller?

Men på något vis gör det ont, eller iallafall känns. 

Kanske är det Jollas och Jans stolthet över detta och värmen i mottagandet. Varför känner jag då inte så för många svenskars stolthet, mina föräldrar älskar väl också sitt hem och hus? Jag skäms lite för att jag måste känna prioritering, eller väga av, ställa för och emot, rätt och fel, moral, mycket av den sortens dilemman dyker ofta upp i mina tankar. Men jag vet ju att Jolla har lagt ca 20 av sitt livs somrar hemma hos oss i åkern i Skåne. Det fanns pengar att hämta hos bonden, mormor ordnade jobb, jag vet att det var något om kostsamma mediciner, eller vet jag egentligen orsaken allt slår det mig nu. Oavsett, pengarna fanns att dra ur jorden och Jolla tackade inte nej.  Alltså inte för att jag egentligen vet så mycket bakom det här jobbvalet eller hur Jolantas sommarliv skulle tett sig i andra fall,  jag minns henne som stolt i jobbet, hon verkade på något vis tycka om att gå in den bubblan av arbete på åkern och annars hade hon  kanske inte jobbat i den omfattningen? Hon och de andra polackerna arbetade på  fältet från gryning till kväll från juni till juli, under ca 15 år var Jolla hos mormor för den tidiga skörden i Skåne, innan hon återvände hem till Jan, deras barn Iza och med tiden barnbarnet Roksana. Roksana studerar till läkare i England nu. En stolthet för familjen, så klart är det så att vi alla är så  stolta över Roksanas väg och möjlighet i livet!

Nu står Jolla och Jan, deras dotter Iza och vännen Beata här och tar emot oss med öppen famn, de verkar glada att bjuda in mig, min syster, Patrycja och chauffören Herr M på alla god mat de lagat först, och tårtor kommer nog senare, det tror jag, sju sorters tårtor minns jag från sist

Jag följer med Jolla till köket, Hon är min lilla aunt. Mammas kusin är hon

Jag känner direkt igen mig även i vardagsrummet, buffén på middagsbordet under ett krucifix, soffan invid väggen, jag var här i början av 2000-talet.

- Det var där du sov sist, Johanna, säger Jolla på sin rappa polska, Patrycja översätter.




Kommentarer

Skicka en kommentar

Populära inlägg i den här bloggen

Spring Stanislawa, spring!

-
Bild
Stanislawa rusar barfota över stubbåkern, fotsulan studsar blixtsnabbt upp så fort den snuddat, det är så vasst, fötterna redan sönderstuckna, det svider, men hon kan inte känna efter nu, inte benen, armarna, inget känns, hon måste bara framåt, larm i huvudet, puls i halsgropen, ingen tanke, bara instinkt. Hon rör sig som ett djur i fältets slöjor, sensommarkvällens skymning döljer hennes tunna kropp något. Hon kan inte stanna nu, hon måste framåt, åh spring Stanislawa, spring! Hennes mammas ansikte när hon skriker rakt ut i köket, mammas kropp krumbuktar sig mellan två SS- soldater, två andra nazister håller fars armar rakt ut, dova dunsar när deras slag träffar pappa i magen. Han stönar, han tar emot slagen, han hänger mellan dem nu, vad ska han göra, han kan inte värja sig, han kan göra mer, han vet inte var Jozef är. Ett skrik  genom Stanislawa, en röd impuls bara tar över hennes kopp, hon kan inte stå kvar och se, hon flyr ut genom bakdörren, men så stor och öppen åkern nu när hon
Läs mer

Middagssorl på polska

-
Bild
N u sitter jag här vid middagsbordet, fin buffé och maten, så vällagad och god, jag vet inte hur jag ska kunna ge ord för maten. Kött, kyckling, potatis, sås, gelé, jag som inte är intresserad av mat egentligen. Jan presenterar sina hemmaodlade bärviner, vi drack dem sist också, man kan bara smutta, de är ganska starka. Jag tycker om att ta in hur mina polska släktingar, så länge sedan vi träffades nu, bara pratar, pratar, pratar över mitt huvud på polska. Patrycja översätter också, snabba rader emellan förstås, men jag tycker om känslan att de här människorna tar för givet att jag inte känner mig utanför eller exkluderad, vi kan skippa den ängsliga känslan om att inte förstå, eller är det ens viktigt det som sägs? Det gör inget om man skulle råka avbryta heller och man behöver inte förstå allt. lite härligt prat bara; o kej att inte förstå, okej att råka avbryta och nu pratar de visst om mig? M itt i vqxxqqvvvwvg svvsbhbwq vxbbzvvw  kommer ett ”Johanna”- alla blickar och ler åt mig,
Läs mer

En gyllene ängel

-
Bild
Vi  swishar igenom hennes födelseort  på mindre än en minut, inte för att vi kör så fort utan för att den lilla byn bara består av en gata, några hus på varje  sida, det är detta som är mormors födelseby, WIATROWIEC står det på en skylt och det är den ort som står angiven på all dokumentation jag fått ta del av via arkiven. Här är hon född, jag hittade min rot tänker jag när jag tittar ut genom bilrutan kanske om det nu är så   en stjälk  iallafall jag hittade något Vi åker inom kyrkan på hemvägen, därifrån min släkting i höstas skrev- vi har hittat hennes namn här; Stanislawa Zborowiecka står handskrivet på ett litet kort här. Namn och födelsenummer, så bokförde man på kyrkokort . Kyrkan är nedstängd nu om det är för kvällen eller för Corona, men vi smyger in ändå, vårt sällskap viskar medan vi försiktigt rör oss i den nedsläckta kyrkan Det glimrande altaret där framme och kyrkans prydnader tar sig med suddigt gnister genom mörkret och våra viskande röster på polska och svenska.
Läs mer