Rädsla är rätt ord

-

Men det är egentligen för sent att tveka.

Den bruna dörren öppnas och vi ska stiga in några i taget. Först in är min syster, Patrycja och jag.

I samma sekund som jag tar ett steg in över tröskeln överrumplas jag. Jag visste inte att där väntar tre eller fyra uniformerade vakter, om det är uniform de har, eller bara egna muskler, har de vapen?

Jag ser inte riktigt, de beordrar mig med snabba rörelser och rapp polska. De är bakom munskydd och de liksom tar i mig, jag måste snabbt lägga alla mina grejor på ett band, snabbt lämna av min väska och jacka och gå in igenom metalldetektorn, och allt under loppet av några sekunder samtidigt som den tunga bruna dörren igen bakom mig.

Jag är i fängelset.

Vakterna kontrollerar mig utan att liksom titta på mig, tar intensivt i grejor på bandet, jag ska bara slussas igenom och jag förstår inte ett ord av vad de säger. Det är något med att de vet proceduren och att jag inte alls vet den som skrämmer mig.

Livet innan tänker jag, mitt liv som jag tyckt varit enahanda, händelselöst. Min tillvaro där hemma verkar med ens så oerhört givande! Men nu, nu finns bara det här mellanrummet av de här uniformsmännen och bakom dem ytterligare en tung dörr intill den riktiga början, bakom mig, den brun utgången. Direktörerna och chauffören är ju kvar där utanför - Varför följde inte någon av dem med oss in hit slås jag av.

 '

Jag orkar inte hålla emot den pockande känslan, har stött på den tidigare, tycker inte om den

-Jag vill ut igen, hör jag mig själv säga på svenska till uniform vakterna, - I have to go out a little, säger jag, please let me out again. Någon sekunds tvekan, alla tittar på mig, jag vrider på mig, ser jag stressad ut?

-Jag måste nog få gå ut lite, jag behöver lite luft, förtydligar jag

Håller andan.

Så öppnas den bruna dörren igen.

Och där är parkeringen, den ligger framför mig, åh parkeringen! Den är helt underbar, och jag tar ett snabbt kliv ut till de förvånade direktörerna och chaufförherr Minek Jag kan inte riktigt hålla tillbaka tårarna, - Jag är ledsen säger jag på svenska och lägger till- I feel a little confused. De svarar mig på polska, jag känner att de avsynar mig något, jag skäms såklart. Men jag kan stå där med dem någon minut, få ta frisk luft, samla mig och gå in igen? Jag ler svagt försöker hålla emot tårar.

Det är inte förrän jag tar ett djupt andetag ut mot den här underbara parkeringen och nu jag inser vad jag inte riktigt kände i Auschwitz Birkenau. Det var något jag saknade där, något som behövde gripa mig för att jag skulle få mer helhet. Rädslan. 

Rädsla är helt rätt ord.





Kommentarer

Skicka en kommentar

Populära inlägg i den här bloggen

Spring Stanislawa, spring!

-
Bild
Stanislawa rusar barfota över stubbåkern, fotsulan studsar blixtsnabbt upp så fort den snuddat, det är så vasst, fötterna redan sönderstuckna, det svider, men hon kan inte känna efter nu, inte benen, armarna, inget känns, hon måste bara framåt, larm i huvudet, puls i halsgropen, ingen tanke, bara instinkt. Hon rör sig som ett djur i fältets slöjor, sensommarkvällens skymning döljer hennes tunna kropp något. Hon kan inte stanna nu, hon måste framåt, åh spring Stanislawa, spring! Hennes mammas ansikte när hon skriker rakt ut i köket, mammas kropp krumbuktar sig mellan två SS- soldater, två andra nazister håller fars armar rakt ut, dova dunsar när deras slag träffar pappa i magen. Han stönar, han tar emot slagen, han hänger mellan dem nu, vad ska han göra, han kan inte värja sig, han kan göra mer, han vet inte var Jozef är. Ett skrik  genom Stanislawa, en röd impuls bara tar över hennes kopp, hon kan inte stå kvar och se, hon flyr ut genom bakdörren, men så stor och öppen åkern nu när hon
Läs mer

Middagssorl på polska

-
Bild
N u sitter jag här vid middagsbordet, fin buffé och maten, så vällagad och god, jag vet inte hur jag ska kunna ge ord för maten. Kött, kyckling, potatis, sås, gelé, jag som inte är intresserad av mat egentligen. Jan presenterar sina hemmaodlade bärviner, vi drack dem sist också, man kan bara smutta, de är ganska starka. Jag tycker om att ta in hur mina polska släktingar, så länge sedan vi träffades nu, bara pratar, pratar, pratar över mitt huvud på polska. Patrycja översätter också, snabba rader emellan förstås, men jag tycker om känslan att de här människorna tar för givet att jag inte känner mig utanför eller exkluderad, vi kan skippa den ängsliga känslan om att inte förstå, eller är det ens viktigt det som sägs? Det gör inget om man skulle råka avbryta heller och man behöver inte förstå allt. lite härligt prat bara; o kej att inte förstå, okej att råka avbryta och nu pratar de visst om mig? M itt i vqxxqqvvvwvg svvsbhbwq vxbbzvvw  kommer ett ”Johanna”- alla blickar och ler åt mig,
Läs mer

En gyllene ängel

-
Bild
Vi  swishar igenom hennes födelseort  på mindre än en minut, inte för att vi kör så fort utan för att den lilla byn bara består av en gata, några hus på varje  sida, det är detta som är mormors födelseby, WIATROWIEC står det på en skylt och det är den ort som står angiven på all dokumentation jag fått ta del av via arkiven. Här är hon född, jag hittade min rot tänker jag när jag tittar ut genom bilrutan kanske om det nu är så   en stjälk  iallafall jag hittade något Vi åker inom kyrkan på hemvägen, därifrån min släkting i höstas skrev- vi har hittat hennes namn här; Stanislawa Zborowiecka står handskrivet på ett litet kort här. Namn och födelsenummer, så bokförde man på kyrkokort . Kyrkan är nedstängd nu om det är för kvällen eller för Corona, men vi smyger in ändå, vårt sällskap viskar medan vi försiktigt rör oss i den nedsläckta kyrkan Det glimrande altaret där framme och kyrkans prydnader tar sig med suddigt gnister genom mörkret och våra viskande röster på polska och svenska.
Läs mer