Rädsla är rätt ord

-

Men det är egentligen för sent att tveka.

Den bruna dörren öppnas och vi ska stiga in några i taget. Först in är min syster, Patrycja och jag.

I samma sekund som jag tar ett steg in över tröskeln överrumplas jag. Jag visste inte att där väntar tre eller fyra uniformerade vakter, om det är uniform de har, eller bara egna muskler, har de vapen?

Jag ser inte riktigt, de beordrar mig med snabba rörelser och rapp polska. De är bakom munskydd och de liksom tar i mig, jag måste snabbt lägga alla mina grejor på ett band, snabbt lämna av min väska och jacka och gå in igenom metalldetektorn, och allt under loppet av några sekunder samtidigt som den tunga bruna dörren igen bakom mig.

Jag är i fängelset.

Vakterna kontrollerar mig utan att liksom titta på mig, tar intensivt i grejor på bandet, jag ska bara slussas igenom och jag förstår inte ett ord av vad de säger. Det är något med att de vet proceduren och att jag inte alls vet den som skrämmer mig.

Livet innan tänker jag, mitt liv som jag tyckt varit enahanda, händelselöst. Min tillvaro där hemma verkar med ens så oerhört givande! Men nu, nu finns bara det här mellanrummet av de här uniformsmännen och bakom dem ytterligare en tung dörr intill den riktiga början, bakom mig, den brun utgången. Direktörerna och chauffören är ju kvar där utanför - Varför följde inte någon av dem med oss in hit slås jag av.

 '

Jag orkar inte hålla emot den pockande känslan, har stött på den tidigare, tycker inte om den

-Jag vill ut igen, hör jag mig själv säga på svenska till uniform vakterna, - I have to go out a little, säger jag, please let me out again. Någon sekunds tvekan, alla tittar på mig, jag vrider på mig, ser jag stressad ut?

-Jag måste nog få gå ut lite, jag behöver lite luft, förtydligar jag

Håller andan.

Så öppnas den bruna dörren igen.

Och där är parkeringen, den ligger framför mig, åh parkeringen! Den är helt underbar, och jag tar ett snabbt kliv ut till de förvånade direktörerna och chaufförherr Minek Jag kan inte riktigt hålla tillbaka tårarna, - Jag är ledsen säger jag på svenska och lägger till- I feel a little confused. De svarar mig på polska, jag känner att de avsynar mig något, jag skäms såklart. Men jag kan stå där med dem någon minut, få ta frisk luft, samla mig och gå in igen? Jag ler svagt försöker hålla emot tårar.

Det är inte förrän jag tar ett djupt andetag ut mot den här underbara parkeringen och nu jag inser vad jag inte riktigt kände i Auschwitz Birkenau. Det var något jag saknade där, något som behövde gripa mig för att jag skulle få mer helhet. Rädslan. 

Rädsla är helt rätt ord.





Kommentarer

Skicka en kommentar

Populära inlägg i den här bloggen

Nu är vi hemma hos släkten

-
Bild
  Jag känner genast igen trädgården när vi rullar in. Frukt- och bärträd, det varmgula huset,  pergulan. Trappan upp, känsla  av att vara rörd av att vara här igen, så speciellt är det inte att vi  samlande här, eller? Men på något vis gör det ont, eller iallafall känns.  Kanske är det Jollas och Jans stolthet över detta och värmen i mottagandet. Varför känner jag då inte så för många svenskars stolthet, mina föräldrar älskar väl också sitt hem och hus? Jag skäms lite för att jag måste känna prioritering, eller väga av, ställa för och emot, rätt och fel, moral, mycket av den sortens dilemman dyker ofta upp i mina tankar. Men jag vet ju att Jolla har lagt ca 20 av sitt livs somrar hemma hos oss i åkern i Skåne. Det fanns pengar att hämta hos bonden, mormor ordnade jobb, jag vet att det var något om kostsamma mediciner, eller vet jag egentligen orsaken allt slår det mig nu. Oavsett, pengarna fanns att dra ur jorden och  Jolla tackade inte nej.   Alltså inte för att jag egentligen vet så
Läs mer

Jag vandrar med min syster, vi vandrar över Auschwitz Birkenau

-
Bild
  Jag vandrar med min syster, vi vandrar över Auschwitz Birkenau,  Jag känner...vad känner jag? Jag är rädd att jag känner för lite för lite av vad...? Jag kan inte förvandlas till en studiebesökare här, en betraktare på ett museum, som säger oj, gör en anteckning och sen åker hem, rörd såklart men ändå. Som ändå åker hem sedan. Vad känner jag, vilka känslor känner jag? Jag vill inte bli avstängd, jag vill ta in. Jag vill ta in den enskilda människans skräck och utsatthet i att vara fånge och slav här,  i varje minut kämpa för att vara den som inte blir utplockad, nedplockad. De stora utkikstornen på rad där, mörka kråkor vända mot de utmärglade fångarnas baracker och fälten de grävde. Den enskildes skräck i väntan på att plockas ut. Jag vill kunna ta in gruppens skräck och konkurrens däremellan - om inte DU blir siktad på och skjuten, nedskjuten från tornet mitt under ditt arbete, vem blir det då? Om inte DU får dricka din tunna potatissoppa, vem dricker den då? Jag vill ta in dödsrä
Läs mer

En gyllene ängel

-
Bild
Vi  swishar igenom hennes födelseort  på mindre än en minut, inte för att vi kör så fort utan för att den lilla byn bara består av en gata, några hus på varje  sida, det är detta som är mormors födelseby, WIATROWIEC står det på en skylt och det är den ort som står angiven på all dokumentation jag fått ta del av via arkiven. Här är hon född, jag hittade min rot tänker jag när jag tittar ut genom bilrutan kanske om det nu är så   en stjälk  iallafall jag hittade något Vi åker inom kyrkan på hemvägen, därifrån min släkting i höstas skrev- vi har hittat hennes namn här; Stanislawa Zborowiecka står handskrivet på ett litet kort här. Namn och födelsenummer, så bokförde man på kyrkokort . Kyrkan är nedstängd nu om det är för kvällen eller för Corona, men vi smyger in ändå, vårt sällskap viskar medan vi försiktigt rör oss i den nedsläckta kyrkan Det glimrande altaret där framme och kyrkans prydnader tar sig med suddigt gnister genom mörkret och våra viskande röster på polska och svenska.
Läs mer