Jag skulle skriva om Polen om kriget, om passionen om livet.

  Jag känner genast igen trädgården när vi rullar in. Frukt- och bärträd, det varmgula huset,  pergulan. Trappan upp, känsla  av att vara rörd av att vara här igen, så speciellt är det inte att vi  samlande här, eller? Men på något vis gör det ont, eller iallafall känns.  Kanske är det Jollas och Jans stolthet över detta och värmen i mottagandet. Varför känner jag då inte så för många svenskars stolthet, mina föräldrar älskar väl också sitt hem och hus? Jag skäms lite för att jag måste känna prioritering, eller väga av, ställa för och emot, rätt och fel, moral, mycket av den sortens dilemman dyker ofta upp i mina tankar. Men jag vet ju att Jolla har lagt ca 20 av sitt livs somrar hemma hos oss i åkern i Skåne. Det fanns pengar att hämta hos bonden, mormor ordnade jobb, jag vet att det var något om kostsamma mediciner, eller vet jag egentligen orsaken allt slår det mig nu. Oavsett, pengarna fanns att dra ur jorden och  Jolla tackade inte nej.   Alltså inte för att jag egentligen vet så

 När vi sitter i ett besöksrum i fängelset, vi har skramlat oss hit mellan lås och dörrar och direktörerna berättar om tiden för andra världskriget. Det var många fångar som kom hit, de satt här som en sluss inför Auschwitz säger de - Visste fångarna att de skulle vidare, frågar jag. Min bild är att min mormor inte visste, hon trodde att hon skulle få komma hem till blomstrande bygata, att hon hade avtjänat sitt straff och hon skulle få bli fri. - Om hon var här så visste hon nog, det är vad fängesledirektörerna tror De berättat att det inte är helt säkert att min mormor var fånge här i Wronki, att hon var för ung, men sedan när vi beskriver närmare, att hon nog var 14 år, att hon först hade en isoleringscell och därefter en fick komma ut och stoppa strumpor så ändrar de sig, det låter bekant, det är mycket möjligt att hon var här så som vi tror, de ska leta  mer i sina arkiv och skriva till mig. Just då leds en fånge ned från trappan utanför, jag ser honom genom fönstret. Han har en v

Coronahösten 2020. Den här hösten, fylld av rapporter kring restriktioner, insjuknande, döda, instängdhet, isolering, avklippta möjligheter. Mitt flygplan blev inställt eller ändrat flera gånger under resans planering. Min puls har varit uppe i halsen, iskänsla upp i halsen. Den här stressen kommer till viss del över mig nu när vi ska gå runt på det här stället  - Det är bara din cellskräck, viskar min syster när vi börjar gå i fängelsets korridorer och vi hör ju, man hör ju mellan väggar, bakom dörrar och i ventilationen att människor är instängda därinnanför. Min mormor tog steget innanför den här bruna dörren, ett steg över tröskeln in hit, ett steg mellan frihet och fångenskap, därefter tar hennes livslinje, ödeslinje en tvär vändning   Hon protesterar inte, hon svävar, hon stänger av. trots att hon är ett barn vet hon att detta är priset hon behöver betala, Jozef, han ville något, det var bara det. Han ville något med sitt liv. Stanislawa tillhörde ett sammanhang i sin by, hon

Men det är egentligen för sent att tveka. Den bruna dörren öppnas och vi ska stiga in några i taget. Först in är min syster, Patrycja och jag. I samma sekund som jag tar ett steg in över tröskeln överrumplas jag. Jag visste inte att där väntar tre eller fyra uniformerade vakter, om det är uniform de har, eller bara egna muskler, har de vapen? Jag ser inte riktigt, de beordrar mig med snabba rörelser och rapp polska. De är bakom munskydd och de liksom tar i mig, jag måste snabbt lägga alla mina grejor på ett band, snabbt lämna av min väska och jacka och gå in igenom metalldetektorn, och allt under loppet av några sekunder samtidigt som den tunga bruna dörren igen bakom mig. Jag är i fängelset. Vakterna kontrollerar mig utan att liksom titta på mig, tar intensivt i grejor på bandet, jag ska bara slussas igenom och jag förstår inte ett ord av vad de säger. Det är något med att de vet proceduren och att jag inte alls vet den som skrämmer mig. Livet innan tänker jag, mitt liv som jag ty

Direktörerna för fängelset vet ju att vi ska komma men just nu står vi tre och chauffören Herr Mirek ändå utanför, det pågår någon form av dialog eller det låter som förhandling i mina öron, in genom en liten lucka i den bruna dörren förhandlar chaufför Mirek och Patrycja omvartannat.   -Ska vi få komma egentligen? - Har det hänt något, varför måste vi vänta utanför? Jag kliver fram mot den bruna dörren, jag kan också få kika in genom luckan nu, ryggar direkt tillbaka med ett ryck, möts av ett par ögon bakom Coronamask, så nära! Vi står vid bilen nu istället lutar oss lite på den i solskenet,  vi står där ändå en 20 minuter cirka och väntar. Så öppnas den bruna dörren plötsligt och snabbt och med rappa steg kommer två direktörer ut, kvinnan är uniformsklädd: jag reagerar dels på att uniformen påminner om svunnen tid, stärkt tygkeps, en mundering jag sällan ser bär hon, men inte han och och dels verkar de så stressade! De tittar inte alls på oss, på  mig och min syster i ögonen ( så  kä