Jag skulle skriva om Polen om kriget, om passionen om livet.

Direktörerna för fängelset vet ju att vi ska komma men just nu står vi tre och chauffören Herr Mirek ändå utanför, det pågår någon form av dialog eller det låter som förhandling i mina öron, in genom en liten lucka i den bruna dörren förhandlar chaufför Mirek och Patrycja omvartannat.   -Ska vi få komma egentligen? - Har det hänt något, varför måste vi vänta utanför? Jag kliver fram mot den bruna dörren, jag kan också få kika in genom luckan nu, ryggar direkt tillbaka med ett ryck, möts av ett par ögon bakom Coronamask, så nära! Vi står vid bilen nu istället lutar oss lite på den i solskenet,  vi står där ändå en 20 minuter cirka och väntar. Så öppnas den bruna dörren plötsligt och snabbt och med rappa steg kommer två direktörer ut, kvinnan är uniformsklädd: jag reagerar dels på att uniformen påminner om svunnen tid, stärkt tygkeps, en mundering jag sällan ser bär hon, men inte han och och dels verkar de så stressade! De tittar inte alls på oss, på  mig och min syste...

Min mormor försvann från sitt hem. Det är morgon när SS kommer för att hämta henne. Hon behöver inte snudda mark, de håller henne hårt i varsin arm, i baksätet förs hon in i gestapobilen medan de läser upp protokollet. Hon är upprorsmakare, samhällsfarlig syster till en efterlyst terrorist.  Stanislawa protesterar inte, bara vänder sig om till sin familj -Gud vare med Er, jag älskar Er. Det värsta är mammas skrikande bön på knä. - Jag klarar mig mamma, säger Stanislawa, snälla mamma, jag klarar mig, -Dam sobie rade. H on blickar ut på vägen, deras byväg som hon älskat så, lekt, hoppat fram med sina syskon, och bilen rullar iväg - Vad har du gjort lilla Stanislawa, vad HAR DU GJORT! Domen är isoleringscell i ett år på det lokala fängelset.  Dörren slår igen om henne, tungt, ett litet gallerfönster,  en brits en pall, lunchluckan, sedan bara tystnaden. Utanförskänslan, lever hon? -Andas säger något till henne, inte få panik Stani, du kan ju bara sitta här, sitt här, titta ...

Nu går jag iallafall omkring här, vår underbara guide tar oss till stadskärnorna Krakow och Poznan, blomstrande kultur, okej en del är nedstängt men ändå jag kan ju se på byggnaderna kyrkorna, katedralerna hotellen det små butikerna maten dukningen omsorgen i de vackra detaljerna kvinnorna vackra, så stylish med sitt smink och fix, eller de vill lyfta fram sin kvinnlighet, polska bling bling, mer av det och bemötandet, lite så där snabbt, vänligt, men rappt, något lagom ointresserat kanske, skönt? vi behöver ju inte förstå så noga, JAG förstår inte ett ord, befriande att inte förstå? i kombination med - varför förstår jag inte ett ord! och åh, varför har jag väntat så länge med Polen, med DETTA Polen

  Polen har varit något dolt för mig, något dolt och aningen mörkt. Rovor och betor, jord, och slit och släp på ett språk med ljud jag varken förstår eller kan uttala. Det kommer polacker till mormors trädgård om somrarna, påverkade efter långa dagars arbete på fälten. De drar i jorden, ligger på knä från gryning till kväll, de behöver pengar. Bonden erbjuder jobb och de tar varje timme,   Ibland kan de få sluta tidigare, en enstaka eftermiddag, och då kommer de solstekta och krokade till min mormors trädgård. Mormor lagar någon enkel mat, soppa, och serverar dricka till. Gruppen pratar i mun och skrattar, är uppsluppna med en ram av trötthet, något lösa i konturerna. Sommarträdgården upptas av deras stämmor, doft av varm hud, maten och snapsen de tar till, någon tänder en cigarett. Jag är ett barn och håller mig i bakgrunden. Jag står vid planket vid stockrosorna och drar i min klänningskant, känner mig lite osäker, de här människorna är en annan värld. Medan jag iakttar dera...

  Jag skulle vilja ge dig livet, eller i  allafall stoltheten eller iallafall förståelsen, viskade, var det vinden som viskade sedan dess, sedan DÅ; finns bara ett enda stort frågetecken du måste leva, men du vet egentligen inte varför, du bara finns dina instinkter och lustar får du helst ej följa, heller ej finns det egentligen så mycket EGENTLIGEN om du drar undan gardinen lite, öppnar asken och slås av tanken? Eller är tvärtom oändligt kanske måste du bara gräva  människor vill hitta något att bli stolta över, de vill liksom... Min mormor fann två ungerska unga kvinnor i baracken, hon beundrade dem, det berättade mormor för mig. Mitt i allt fanns beundran, och varför det, för att...för att de var från Ungern, lite annorlunda än henne?  eller bara för att hon var tvungen att beundra något? vad är kvar när drömmar slocknar

Jag kan egentligen inte så mycket fakta om det här, alltså reel fakta om nazitysklands framväxt, hur gränser i människor successivt suddas bort, hjärntvätten, motståndet suddas bort, nej förbjuds, hånas, totalt mals ner, hur människor som på något vis sticker ut scannas för att förintas, hur Auschwitz byggs, vem byggde det här förintelse- och dödslägret? Jag vet egentligen bara känslan hon burit, väl dold i ett skal med ändå efteråt förkroppsligad i henne; en dag kan allt ryckas bort från dig, om du gjort motstånd kan allt ryckas bort från dig, b erg och djupa dalar, maktlösheten; du kan inte välja att acceptera, du kan heller inte välja motståndet. och när du nått en viss punkt, kommit till en punkt, då gäller bara en sak, överlevnad. Du måste ha livet. Vad livet nu är? och efter DET, vad livet är därefter. Hon får gåvan, du får gåvan- vad vill du göra med den, finns det någon känsla kvar, någon styrka kvar, någon moral kvar, någon självkänsla kvar? Trots att ditt hjärta pickar, din ...

´¨ Jag söker efter mina rötter,  eller om det är stjälk, här i den här baracken var min mormor fånge och slav. Ett år ca om alla datum stämmer, håller på att undersöka,   Varje morgon, hur var det att vakna här inklämd bland andra kroppar i de här båsen, många sjuka, döende, rädda, jämrades det? Smiddes de planer eller var de tysta innanför sina skal, uppgivna? Sökte de tröst eller distanserade de sig? Att vakna där i det grå, i den totala kylan eller om årstiden var varm,    bara ta sig samman upp och fort gå ut, - Hur är vädret, hur känner jag mig idag, hur stel är min kropp,  tänkte man så tro?  Räta till sin kläd; hade de fångdräkter på hela tiden, räta till håret om det hade vuxit ut något och gå från stallet, det plågsamma sjuka stallet till nästa, den verkliga faran- arbetsfältet, för att hugga spadens spets ännu en gång, gräva och -Appell, var beredd, sträck på dig, snurra stark , stå modell! Varje morgon gick min mormor ut härifrån, varje mor...