Inlägg

En gyllene ängel

-
Bild
Vi  swishar igenom hennes födelseort  på mindre än en minut, inte för att vi kör så fort utan för att den lilla byn bara består av en gata, några hus på varje  sida, det är detta som är mormors födelseby, WIATROWIEC står det på en skylt och det är den ort som står angiven på all dokumentation jag fått ta del av via arkiven. Här är hon född, jag hittade min rot tänker jag när jag tittar ut genom bilrutan kanske om det nu är så   en stjälk  iallafall jag hittade något Vi åker inom kyrkan på hemvägen, därifrån min släkting i höstas skrev- vi har hittat hennes namn här; Stanislawa Zborowiecka står handskrivet på ett litet kort här. Namn och födelsenummer, så bokförde man på kyrkokort . Kyrkan är nedstängd nu om det är för kvällen eller för Corona, men vi smyger in ändå, vårt sällskap viskar medan vi försiktigt rör oss i den nedsläckta kyrkan Det glimrande altaret där framme och kyrkans prydnader tar sig med suddigt gnister genom mörkret och våra viskande röster på polska och svenska.
Skicka en kommentar
Läs mer

Mormors barndoms hus, det brunröda

-
Bild
Vi är utanför mormors bostadshus som barn, det brunröda teglet, jag känner igen det, vet att jag var här då, för 20 år sedan. försöker visualisera hur Gestapobilen kommer, plockar ut den unga Stani, tar henne med. Jag blickar ut över fältet på andra sidan vägen också, fältet där Jozef gömde sig, dit Stanislawa smög med hans mat? -Vi tror att Jozef sedan deltog i Warzawaupproret säger de, att han dödades där, 17 år gammal. Detta kan stämma ganska bra med tidslinjen, med min mormors ankomst till Auschwitz sommaren 1944, om den kan kopplas till Jozef. Hon ska ha återvänt tillbaka hit på 1950-talet som Steffi. Försvenskad eller  iallafall som svensk medborgare, hon är nu fru Stefania Pantzar med svensk man och två barn. Hon ville inte prata mycket om det som hade hänt. -Hon grät mest när någon frågade henne vad som hade hänt,  berättar Jolanta. Ingen från då, innan kriget finns ju kvar nu, Jolanta har bara träffat min mormor efteråt som återkommande Steffi. Inget vet riktigt något om S
Skicka en kommentar
Läs mer

Middagssorl på polska

-
Bild
N u sitter jag här vid middagsbordet, fin buffé och maten, så vällagad och god, jag vet inte hur jag ska kunna ge ord för maten. Kött, kyckling, potatis, sås, gelé, jag som inte är intresserad av mat egentligen. Jan presenterar sina hemmaodlade bärviner, vi drack dem sist också, man kan bara smutta, de är ganska starka. Jag tycker om att ta in hur mina polska släktingar, så länge sedan vi träffades nu, bara pratar, pratar, pratar över mitt huvud på polska. Patrycja översätter också, snabba rader emellan förstås, men jag tycker om känslan att de här människorna tar för givet att jag inte känner mig utanför eller exkluderad, vi kan skippa den ängsliga känslan om att inte förstå, eller är det ens viktigt det som sägs? Det gör inget om man skulle råka avbryta heller och man behöver inte förstå allt. lite härligt prat bara; o kej att inte förstå, okej att råka avbryta och nu pratar de visst om mig? M itt i vqxxqqvvvwvg svvsbhbwq vxbbzvvw  kommer ett ”Johanna”- alla blickar och ler åt mig,
Skicka en kommentar
Läs mer

Nu är vi hemma hos släkten

-
Bild
  Jag känner genast igen trädgården när vi rullar in. Frukt- och bärträd, det varmgula huset,  pergulan. Trappan upp, känsla  av att vara rörd av att vara här igen, så speciellt är det inte att vi  samlande här, eller? Men på något vis gör det ont, eller iallafall känns.  Kanske är det Jollas och Jans stolthet över detta och värmen i mottagandet. Varför känner jag då inte så för många svenskars stolthet, mina föräldrar älskar väl också sitt hem och hus? Jag skäms lite för att jag måste känna prioritering, eller väga av, ställa för och emot, rätt och fel, moral, mycket av den sortens dilemman dyker ofta upp i mina tankar. Men jag vet ju att Jolla har lagt ca 20 av sitt livs somrar hemma hos oss i åkern i Skåne. Det fanns pengar att hämta hos bonden, mormor ordnade jobb, jag vet att det var något om kostsamma mediciner, eller vet jag egentligen orsaken allt slår det mig nu. Oavsett, pengarna fanns att dra ur jorden och  Jolla tackade inte nej.   Alltså inte för att jag egentligen vet så
Skicka en kommentar
Läs mer

En bakbunden fånge

-
Bild
 När vi sitter i ett besöksrum i fängelset, vi har skramlat oss hit mellan lås och dörrar och direktörerna berättar om tiden för andra världskriget. Det var många fångar som kom hit, de satt här som en sluss inför Auschwitz säger de - Visste fångarna att de skulle vidare, frågar jag. Min bild är att min mormor inte visste, hon trodde att hon skulle få komma hem till blomstrande bygata, att hon hade avtjänat sitt straff och hon skulle få bli fri. - Om hon var här så visste hon nog, det är vad fängesledirektörerna tror De berättat att det inte är helt säkert att min mormor var fånge här i Wronki, att hon var för ung, men sedan när vi beskriver närmare, att hon nog var 14 år, att hon först hade en isoleringscell och därefter en fick komma ut och stoppa strumpor så ändrar de sig, det låter bekant, det är mycket möjligt att hon var här så som vi tror, de ska leta  mer i sina arkiv och skriva till mig. Just då leds en fånge ned från trappan utanför, jag ser honom genom fönstret. Han har en v
Skicka en kommentar
Läs mer

Hon tillhörde någonstans

-
Bild
Coronahösten 2020. Den här hösten, fylld av rapporter kring restriktioner, insjuknande, döda, instängdhet, isolering, avklippta möjligheter. Mitt flygplan blev inställt eller ändrat flera gånger under resans planering. Min puls har varit uppe i halsen, iskänsla upp i halsen. Den här stressen kommer till viss del över mig nu när vi ska gå runt på det här stället  - Det är bara din cellskräck, viskar min syster när vi börjar gå i fängelsets korridorer och vi hör ju, man hör ju mellan väggar, bakom dörrar och i ventilationen att människor är instängda därinnanför. Min mormor tog steget innanför den här bruna dörren, ett steg över tröskeln in hit, ett steg mellan frihet och fångenskap, därefter tar hennes livslinje, ödeslinje en tvär vändning   Hon protesterar inte, hon svävar, hon stänger av. trots att hon är ett barn vet hon att detta är priset hon behöver betala, Jozef, han ville något, det var bara det. Han ville något med sitt liv. Stanislawa tillhörde ett sammanhang i sin by, hon
Skicka en kommentar
Läs mer

Rädsla är rätt ord

-
Bild
Men det är egentligen för sent att tveka. Den bruna dörren öppnas och vi ska stiga in några i taget. Först in är min syster, Patrycja och jag. I samma sekund som jag tar ett steg in över tröskeln överrumplas jag. Jag visste inte att där väntar tre eller fyra uniformerade vakter, om det är uniform de har, eller bara egna muskler, har de vapen? Jag ser inte riktigt, de beordrar mig med snabba rörelser och rapp polska. De är bakom munskydd och de liksom tar i mig, jag måste snabbt lägga alla mina grejor på ett band, snabbt lämna av min väska och jacka och gå in igenom metalldetektorn, och allt under loppet av några sekunder samtidigt som den tunga bruna dörren igen bakom mig. Jag är i fängelset. Vakterna kontrollerar mig utan att liksom titta på mig, tar intensivt i grejor på bandet, jag ska bara slussas igenom och jag förstår inte ett ord av vad de säger. Det är något med att de vet proceduren och att jag inte alls vet den som skrämmer mig. Livet innan tänker jag, mitt liv som jag ty
Skicka en kommentar
Läs mer