Jag skulle skriva om Polen om kriget, om passionen om livet.

Jag ska inte ta så många bilder, jag har på senaste tiden liksom lärt att om jag inte fotograferar, då kommer orden istället, orden träder in och det är de jag får använda om jag lägger ner att försöka fånga alla ögonblick via foto . Strax efter judiska kvarteren i Krakow- en stor kyrka. Är den katolsk? tänker jag emedan jag fascineras över den stora gyllene avbilden av Jesus utanför kyrkan, Jag stannar och tittar, han är där innanför gallret. Jag tar faktiskt en bild, kanske lägger jag upp den här på bloggen sen. Just då tänker jag- jag tror aldrig att jag sett en inburad gyllene Jesus så här, men å andra sidan, har jag inte sett otroligt lite? Min mormor var religiös, hennes tro förstärktes när hon fängslades.

  Någon hittade en död man härrom morgonen, han var jude och låg på bygatan, de sa inte vad han hade dött av med bredvid honom, en slaktad gris med inälvorna utslitna, rinnande intill mannes kropp. Stanilsawa vill inte tänka på det, kan vi inte bara dansa och blunda och låta tiden passera. -Kan inte allt vara en ond dröm? säger hon till sin bror när de plockar undan i källarlokalen. Bara för lite sedna blomstrade kvällarna av musik och konst på sådana här ställen, nu sker allt i smyg,  bakom de tunga svarta gardinerna, det är farligt att vara här, vara ute, vara någonstans ute. I rummet bredvid festlokalen samlas Jozef och hans vänner under  mörkrets skydd med ritningar, kartor, kodade anteckningar, och vapen.  -Det är som en smärre ammunitionsfabrik här nu, syster, han låter lättsam, plockar  undan, de måste snart smyga hem igen. -Jag är rädd för vapen säger Stanislawa när hon iakttar spektaklet- det är du med väl egentligen-  Klart jag hatar vapen,  men dessa kulor är till nazistern

-Jag ska lära dig att dansa kära syster!   Jozef svänger henne den dunkla lokalen, håller henne om midjan och snurrar. Trubadurerna spelar, musiken är polsk och rysk, så som deras far vill ha den. Människorna här stampar takten, svettas och skrattar. Han  gnisttrar med bärnstensbruna ögon, gör den där minen som alltid får henne full i skratt.  Hans mörka lockar är svettigt i sidorna och den vita skjortan blöt, en hängsla har fallit ner på sidan. Hans mun är bred av glädje ju mer de dansar och svänger och skrattar, stampar i takt, hakar i vännerna, snurrar runt, svänger runt. Sterarinljusen fladdrar och ger skuggor på väggarna i den mörklagda lokalen. Stanislawa är 14 år och hennes bror har bjudit ner henne i källarlokalen. Det är hennes första afton på något sådant här någonsin, det ilar i magen av dansen och stämningen. Samtidigt bränner det på insidan när hon ser de uppsluppna figurerna i takt till musiken. De får egentligen inte, det är farligt, det är utegångsförbud i deras by,

 Åh Krakow, är det sant att den här staden ska stänga ner morgon, vi har hört det - imorgon ska allt stängas, lock down. men inte nu, nu har vi några timmar, vi har den här kvällen går vid floden, ser en ung speleman täckt med coronamask såklart, men ändå - musik och människor på en bro, jag är ute och rör på mig och känner livet, kom iväg trots allt.  snart svänger vägen in mot de judiska kvarteren, andas in och känner -vilka stråk, serveringar, balkonger, blommor, jag ser människor med snygga skor, hattar, kappor; vackra kvinnor och män -alla känns ju så stylish, är jag i Paris, eller varför måste jag jämföra med Paris, jag är i Polen nu och känner färg, form, kultur, stil. LIVET, jag som jobbat hemifrån, ensam länge i min isolering  är ute ur min coronakarantän,  Åh Krakow! Patrycja, vår minst sagt underbara medföljare, guide och tolk från Pi, slår följe till en sådan man drömmer om genuin restaurang, vad hette den igen, den ligger mitt i gamla stan i Krakow invid en vit och fin o

Så står jag utanför Auschwitz, en brun tegelbyggnad, en mild nästan regn i luften- dag i oktober 2020. Ett antal människor framför mig i köntrots allt, coronamaskar. Jag känner mig dubbel, dels glad och uppspelt- Jag har väntat så länge på den här resan o ch att få göra den tillsammans med proffsiga entusiasmerande Polska institutet, som vi har planerat, och nu har vi tagit oss hit till Oświęcim med privatchaufför och ringlande färd över böljande landskap som får mig att tänka på Skåne ( jag får såklart be om ett stopp på en mack och få tag på tablett; hittade ett supersmidigt litet rör för handväskan innehållande koffeindroppar och något mer- har inte sett formatet så i Sverige?) Jag är alltså på resa, ute i vida världen trots pockande coronarestriktioner, upplever jag och träffar spännande människor! Men dels tyngd. Platsen jag befinner mig på, Auschwitz. J ag kliver in, förvånas över säkerhetspådraget i entrén där inne, känner mig lite tagen av metalldetektorn och scannern. Varfö

Hon vaknar med ett ryck nästa gång, skriker rakt ut, en schäferkäft står över henne. Gapet, tungan, tänderna. Stanslawa försöker kasta sig upp men hennes ben är så domnade nu, vaden skär till. En vit näve slår undan schäfer och hon faller med överkroppen åt sidan mot ett p ar brunklädda ben. - Ruhe bitte! En hård stämma och ett ansikte böjs ner mot henne, rödbrusigt, runda kinder, blå vattniga ögon, de helt fästa på henne, militärkeps. När hon lyckas vinkla huvudet ytterligare ser hon, -Mamma! Pappa! utbrister hon. Stani vill resa sig upp till dem, men smärtan. Istället krälar hon mot mors fötter- Mamma, - Åh Matki. Hon lägger kinden mot mammas nakna, beniga fötter, ser att de blir blöta av hennes tårar som rinner. Mammas uppspärrade blick sen, vilda ögon och samtidigt matta av trötthet. Mammas bröstkorg rör sig snabbt upp och ner.  Stanislawa känner igen sin mors rörelser så väl; hon ser att mor tar sats när hon sväljer undan och säger lent -Min skatt, Moj skarb, Stanislawa, och lä

Stanislawa vaknar på fältet i gryningen, fuktig av svett trots kylan på åkern. Hon var just i sömnen, fortfarande med Jozef flimrandes på näthinnan, hans finurliga min och det där skeva leendet som alltid får henne i skratt. En sekund är hon i den känslan innan smärtan och åkern skjutsar henne till verkligheten. Hon försöker räta på kroppen men det strålar direkt från foten, den vill luta tungt mot marken, hon kvider till, försöker ta ett djupt andetag. Paniken i halsgropen hindrar.    Hon ligger här på åkern i sin dunkande kropp, kallsvettig och fast att hon inte vill så vänder hon huvudet hon nu hemåt. Hon ser inte riktigt, om hon kisar ser hon bostadshuset långt där borta.  Hon stänger ögonen igen önskar. Vill mana fram en bild av sig själv; att hon reser sig nu och går tillbaka. Lite haltande på taniga ben och såriga fötter i den tunna svettblöta ljusblå klänningen. Då kan hon visualisera att hon närmar sig det bruna stenhuset och tänk, allt är som alla andra mornar. Röken ringla

Stanislawa rusar barfota över stubbåkern, fotsulan studsar blixtsnabbt upp så fort den snuddat, det är så vasst, fötterna redan sönderstuckna, det svider, men hon kan inte känna efter nu, inte benen, armarna, inget känns, hon måste bara framåt, larm i huvudet, puls i halsgropen, ingen tanke, bara instinkt. Hon rör sig som ett djur i fältets slöjor, sensommarkvällens skymning döljer hennes tunna kropp något. Hon kan inte stanna nu, hon måste framåt, åh spring Stanislawa, spring! Hennes mammas ansikte när hon skriker rakt ut i köket, mammas kropp krumbuktar sig mellan två SS- soldater, två andra nazister håller fars armar rakt ut, dova dunsar när deras slag träffar pappa i magen. Han stönar, han tar emot slagen, han hänger mellan dem nu, vad ska han göra, han kan inte värja sig, han kan göra mer, han vet inte var Jozef är. Ett skrik  genom Stanislawa, en röd impuls bara tar över hennes kopp, hon kan inte stå kvar och se, hon flyr ut genom bakdörren, men så stor och öppen åkern nu när hon